På sågholmarna har naturen tagit över

Kauko Tukiainen, snart 84 år, tar ett kraftigt tag med årorna och den nytjärade roddbåten glider mjukt framåt. Fören pekar mot de tre sågholmarna utanför Hammars. Lummiga och i skir vårgrönska ligger de, och förutom årbladens stilla plask hörs mest sjöfåglarnas skrän. Annat var det förr.
När sågen var verksam var det trångt i vattnen kring holmarna. Mindre ekor och motorbåtar gick i skytteltrafik till de stora fartygen på redden och pråmar kom, lastade, lossade och lade ut vid kajerna. Ljudet från sågen var ständigt närvarande.
– Det hände hela tiden något, minns Kauko Tukiainen.
När han föddes bodde familjen på Furuholmen, den av de tre huvudöarna som ligger längst ut. Båda Kaukos föräldrar jobbade på sågen, liksom hans farfar och farbröder. När han var fem år flyttade familjen till Hammars, till huset där Kauko och hans hustru bor i dag. Då revs det hus de bodde i på ön för att ge plats för flera virkesstaplar.
Under de 58 år som gått sedan sågen stängde har ett tätt trädbestånd vuxit upp på holmarna. En del av träden planterades efter att sågbyggnaderna rivits, andra har kommit som frön med vinden. När sågen var i bruk fanns ingen plats för växtlighet utan all mark upptogs av bräder, stockar och byggnader i anslutning till sågen.
– Det fanns en stor rönn på Furuholmen när jag var barn. Det var det enda trädet där fanns, minns Tukiainen.
Tusentals stockar
Den största delen av vattenytan runt sågholmarna täcktes sommartid av stockar som flottats till sågen längs någon av åarna. Stockarna samlades i grupper och fraktades till sågen en grupp i taget.
– Det fanns hundratusentals stockar, och de var alla fällda med bågsåg för hand och skalade i skogen med en petkele, som man hade då, säger Tukiainen.
På hans veranda hänger ett flygfoto över sågholmarna. Bilden är tagen 1949 av Flygvapnet, och den visar en febril aktivitet både vid sågen och i Hammars.
– Arbetarna bodde i Hammars och på Kråkö. Firman ägde några hus i byn och tidigare bodde över hundra personer på öarna också.
Som yngling var Kauko Tukiainen med och fraktade stockarna från bassängerna till själva sågen. De bogserade en grupp stock i taget med motorbåtarna Maija och Ellen.
När en stock ligger för länge i vatten sjunker den. De sjunkna stockarna var en fara för båtfararna på fjärden.
– Det fanns folk som letade efter vatubuliga stockar. De fick betalt per stock som de drog upp. Jag kommer ihåg en gång när en båt hade kört på en stock som stack upp. Vi fick höra att stocken hade röd smet i änden och letade efter en sådan. Vi hittade inte den och då målade vi röd smet på en annan stock i stället, säger Tukiainen lite skamset efter alla år.
Sågens ägare August Eklöf ersatte båtfararna för skador som orsakades av de sjunkna stockarna, och därför plockades de upp så snart man hörde om en sådan.
Endast järnväg
På sågholmarna fanns en järnväg som användes till att transportera virke. Vagnarna som användes var enkla och två arbetare körde dem från den ena ön till den andra.
– De kom med fart. Det fanns inga bromsar utan de hade tjocka trossar av rep, och när det började gå för fort sprang de framför vagnen och slog trossarna under hjulen för att bromsa farten. Oftast slog den ena trossar under hjulen, men om det behövdes kunde båda springa bredvid vagnen, minns Tukiainen.
I dag finns inget kvar av järnvägen, förutom en upphöjd kulle på vilken rälsen gick. Några runda vändplatser för vagnarna finns kvar i mossan, om man ser efter noga.
– Det är venki, där man vände vagnarna för hand, berättar Tukiainen och visar hur man flyttade ett järnrör så att det fungerade som stoppare.
Några vanliga vägar fanns inte på öarna, endast landgångar av trä mellan virkesstaplarna. Man gick längs banorna.
– Jag minns att jag tyckte att landsvägen i Hammars var speciell, en hel väg av grus.
Efter att sågen stängde revs alla byggnader. Kvar finns stenfötterna av huset, och när Kauko Tukiainen går omkring på det gamla sågområdet kommer minnena tillbaka.
– Här föddes min far, konstaterar han och visar på en stengrund på den högsta punkten på Sågholmen.
Han pekar ut själva sågen, sliperiet där rambetten slipades, han visar var matsalen och läsesalen stod. Vid kanalen mellan Sågholmen och Smedjeholmen fanns dassen. Intill kontoret står en gammal björk. Den känner Tukiainen igen.
– Jag blir riktigt glad när jag ser den igen. Här stod den, på stallbacken och intill fotbollsplanen, säger han och visar med händerna.
Pålverket
Grunden till sågen finns kvar, och det som syns bäst är resterna av pålningen längs stranden. Under sågens glansdagar var pålverket en meter brett och alla pålarna ungefär en meter ovanför vattenytan. Ny spretar de lite hit och dit.
– Varje år drar isen upp dem lite. Förr var här som ett dansgolv, så brett. Vi kallade den udde som var längst norrut för Petsamo.
Att bygga en såg på några öar var strategiskt perfekt eftersom stockarna flottades till sågen vattenvägen. De togs upp ur havet och rakt till sågen. Sedan fick plankorna eller bräderna torka i staplar som täckte allt upptänkligt utrymme. Staplarna med plankor, som kvinnorna radade, var lika höga som ett tvåvåningshus.
Hela sommaren sågade man för fullt och inför hösten började arbetet med att lagra stockar på land för att sågen skulle kunna gå hela vintern.
– Det fanns en maskin, Kiramon, som lyfte upp stockarna ur kanalen och lade dem på höga staplar. De kunde vara tio meter höga, och det hände att arbetarna fick springa undan när stockar rasade ner.
Under hösten fiskades stockarna upp på land för att sedan under vintern sänkas tillbaka i kanalen, som hölls isfri tack vare att en del av värmen från ångsågen leddes ut i den, och fördes till sågen. På det sättet kunde man såga hela vintern.
– Det var hårt jobb, stockarna var tunga. Alla stockar skulle också märkas och stämplas i båda ändorna, det skulle stå AEB på dem. Jag minns att knogarna blev såriga av det jobbet.
August Eklöf ägde också flera andra industrier, bland annat cellulosafabriken i Tolkis.
– Dit fördes sågspån och flis från sågen.
Rester från sågningen var också träribbor, som blev över när plankorna sågades till. Dem eldade man med.
– Hela Hammars brände ribbor under vintern. Dem fick man köpa för en billig peng och det fanns tre hästar som släpade ribborna över isen.
Vattenförsörjning
Något vatten fanns inte på holmarna utan allt dricksvatten fraktades till ångsågens kaj med båt från Hammars.
– En gubbe rodde över vatten med en stor behållare av trä flera gånger i veckan. Det fanns en ränna av trä från någon av brunnarna till stranden och han fyllde behållaren via rännan. När den var full rodde han över den till oss. Sedan hämtade vi vatten vid bryggan i ämbar. Det var hundra trappsteg att gå med vattnet.
– Henrikssons buss kom en gång per dag till Hammars och då hjälptes vi åt med att plocka undan rännan.
Varje gång någon rodde över till byn för att handla hade man vattenhinken med i båten. Det var ingen som tänkte på det desto mera, det var bara så.
– Man slösade inte med vatten på den tiden, säger Tukiainen.
Det kom en mjölkleverans varje dag från Laha gård som också ägdes av Eklöf.
– Mamma hämtade mjölk och ibland var jag med. Jag minns att det var lång väg att gå, och på vägen tillbaka brukade vi stanna och vila och då fick jag dricka lite mjölk ur kannans lock. Man betalade mjölken med brickor som man köpte i kontor.
En stor del av virket som sågades till på Sågholmarna exporterades.
– Det for till Europa. Som bäst låg det fjorton båtar på redden. Det var kvinnorna som skötte om att virket lastades på rätt sätt, berättar Tukiainen.
I dag ligger sågholmarna stilla. Det finns inte så mycket att se, men känner man efter så kan man förnimma den gamla ångsågen. När man går över de mosstäckta grunderna av husen och hör Kauko Tukiainen måla upp bilden av huset som stod där är det nästan som att ha varit med.