Vad ska man göra?

Mobbningen var kontinuerlig. Inget direkt fysisk våld användes, men Mathias blev utelämnad, man skrattade åt honom bakom ryggen, man knuffade honom och stänkte vatten på honom.
Mathias hade väldigt svårt att gå i en skola, där han inte blev accepterad, och han blev tystlåten och deprimerad.
– På kvällarna berättade Mathias att han inte ville gå och lägga sig, eftersom morgonen då kommer snabbare och man är tvungen att gå till skolan, berättar Mathias mamma.
Mathias hade inga vänner i den nya staden och skolan, men han höll kontakt med sin kompis från den gamla hemorten.
– Sjunde klassens höst var okej, men då våren kom blev mobbningen värre. Mathias blev mobbad för sin kampsports hobby, eleverna rev i hans kläder, och han blev kallad saker. Även en gång mitt under en lektion blev han kallad det, utan att någon lärare ingrep.
Han blev då kompis med en av pojkarna på klassen. Detta gillade inte mobbarnas ledargrupp och de förbjöd därför de andra eleverna att tala med Mathias, och han blev totalt isolerad.
På åttonde klassen var hans ångest så stor att han inte kunde gå till skolan mer.
Gamla skolan
Mathias mamma ansökte nu om en skolplats åt Mathias på den gamla hemorten. Rektorn från den skolan Mathias mamma hade sökt till, tog kontakt med hans dåvarande skolas rektor och skolkurator. Dessa sade att de ännu kan stöda Mathias skolgång, och den ansökta skolplatsen avslogs och Mathias var tvungen att fortsätta i skolan i Borgå.
Mathias mamma ansökte efter detta om en skolplats i en av Borgås andra skolor. Efter skolkuratorns utlåtande så var också svaret från denna skola nekande.
Mathias familj hade redan tänkt ut en sista möjlighet, och de fick hjälp av en bekant familj. Hälften av familjen skrev sig på den gamla hemorten och då var den skolan de tidigare ansökt till tvungen att acceptera hans ansökan.
Långa dagar
I den nya skolan fick han börja skolan i en normal klass och han träffade gamla vänner och fick äntligen gå i skola i fred. De sista två åren körde Mathias mamma varje dag Mathias till skolan, eftersom de ännu bodde i hemmet i Borgå.
– Vi tillbringade inte en enda natt i den officiella lägenheten vi hade i den gamla hemorten, berättar hon.
Dagarna blev långa och skolresorna blev dyra, men det var värt det. Mathias blev gladare och han klarade grundskolan och kom efter det in vid en yrkesskola.
– Inte en enda gång under dessa två år klagade Mathias på skoldagarnas längd och inte sade han heller att han inte skulle vilja gå till skolan.
Mobbningen har lämnat spår. Det enda positiva är att Mathias litar på sina föräldrar och vet att de finns till för honom oberoende hur illa saker och ting skulle vara.
– Vår räddning var våra hjälpande vänner samt de flexibla arbetskompisarna, med vilkas hjälp vi fick bort Mathias från mobbarnas räckhåll, säger hans mamma.