När alltför få reagerar

Emils, namnet ändrat, skola var med i KIVA-projketet för att stoppa mobbning. Han blev mobbad i alla fall, från de första klasserna.

Emil gick ibland på eftis efter skolan och det var där mobbningen märktes. Emils föräldrar hade själva inte lagt märke till att Emil blev mobbad, eftersom Emil aldrig berättade om saken och inte heller nekade till att gå till skolan.
Men en gång då Emils föräldrar hämtade honom från eftis så hittade de inte honom eftersom han gömt sig. Ledarna berättade då att Emil var mobbad, men de fick inte stopp på det. Emils lärare skulle reda ut saken. Hon talade med Emil och hans klasskompisar. Mobbningen fortsatte.
Emil var till slut så trött att han började somna på lektionerna. På grund av tröttheten och svagheten hamnade Emil på undersökningar. Under ett skolår var han på hela 64 undersökningar, men ingen diagnos kunde ges. Han gick till läkare, psykologer, på terapier.
Somrarna var bättre. Emil mådde bra så länge han bara var hemma och inte var tvungen att gå i skolan.
Emil var den som fick skulden för allt bråk och som klassades som störande och irriterande. Så småningom fick den tidigare så snälla Emil beteendestörningar och han hade svårt att koncentrera sig. Han fick också plötsliga raseriutbrott och gråtanfall.
– Ibland lades Emil i ett annat rum för att han var störande, berättar Emils mamma.
Emil blev många gånger slagen och sparkad av klassens pojkar. De andra eleverna berättade om detta för lärarna, men ingenting hände. Emils klasskompisar hade lärt sig på vilket sätt de kunde reta Emil så att han skulle få ett raseriutbrott. De gjorde det ofta. Och han fick skulden.
Emil fick efter en tid en egen assistent. Emils assistent försökte hjälpa honom, men var ensam om det.
Mobbarnas föräldrar fick aldrig veta något om mobbandet. Skolan ansåg att Emil var dåligt uppfostrad eftersom han var yngsta barnet i familjen. Hemma var Emil alltid sig själv, lugn.
– Efter en tid konstaterades det att Emil hade en sorts depression, nedstämdhet, och att det var därför han var så trött. Allting detta troligen som en följd av mobbningen, säger hans mamma.
Ny skola
Efter några år i grundskolan bestämde sig Emils mamma och pappa att Emil skulle byta skola. Då de var och hälsade på i den nya skolan var Emil väldigt glad och nöjd. Den nya skolan tog gärna emot Emil.
Efter bytet av skola har både trötthet och raseriutbrotten försvunnit, och Emil orkar också koncentrera sig. Eleverna och lärarna har väldigt bra tagit emot Emil och han stortrivs.
– Denna skola är på riktigt en KIVA skola! konstaterar Emils mamma.
Emil har ännu svårt att prata om den gamla skolan och dess lärare och undviker helst det samtalsämnet.
– Det var som en hemsk dröm, jag kan inte tro det var sant, det som hände, säger Emils mamma.