En komedienne i högform

Merja Larivaara har dessutom skrivit manuset tillsammans med Satu Rasila medan hennes man Kari-Pekka Toivonen är stilsäker regissör med full kontroll på rytmik och tempo. I den manliga huvudrollen som vresig, påträngande svärfar med en världsuppfattning från 1950-talet ser vi veteranskådespelaren Risto Aaltonen (f. 1939), känd från såväl tv som film. Tuomas Kyrö: Miniä hade urpremiär på Linnateatteri i Åbo i juni.
Det är lätt att hålla med Merja Larivaara som i en intervju inför pjäsen ansåg, att om Grottmannen med Sixten Lundberg i centrum i första hand är en komedi med fokus på mannen, är Miniä främst riktad till kvinnor. Stämmer, men Tuomas Kyrös text är så generellt humoristisk att män brister ut i skratt lika mycket som kvinnor.
Underfundigt
Merja Larivaaras svärdottergestalt är hur som helst sinnebilden för en modern businessmedveten kvinna som arbetat för sin framtid och som uppnått sitt mål. Tilldragande, på toppen av sin yrkeskarriär, och också annars mitt i smeten, får hon sin gästande ärkekonservative svärfar - född i bastu och uppvuxen i de finska skogarnas djup - att framstå som en relikt på två ben.
Finessen i Tuomas Kyrös text är att också svärfaderns världsbild i många fall är rätt och att en hel del personer, kanske främst på landsbygden, fortfarande tänker i samma banor som denna "mielensäpahoittelija" - på svenska ungefär "kverulant" eller "gnällspik". Denna underfundighet i texten gör att man som åskådare har sympatierna på vardera sidan frontlinjerna när det börjar hetta till.
Och det gör det - men först introducerar Larivaara sin egen och svärfaderns bakgrund i en långt utdragen monolog, som inte saknar poänger men blir litet väl tradig.
Upptrissat
När den för en mindre olycka utsatta svärfadern till sist haltar in i svärdotterns eleganta Esbolägenhet för att tillbringa en weekend med henne hamnar livsstilar och tankesätt snabbt på kollisionskurs. När dessutom svärdotterns man ringer man ringer henne och varnar att måndagens ryska besök har tidigarelagts och att gästerna redan är på flygfältet gäller det att improvisera och få den vresiga svärfadern att framstå som en lokal expert på de planerade sommarstugor ryssarna vill köpa.
I pjäsen svarar Risto Aaltonen för en mera lågmält komisk roll som gammal bitvarg medan scenen övertas av Merja Larivaaras. I ett allt mer upptrissat tempo gör hon till sist tre roller, varav två på ryska, i bland med sång till eget dragspelsackompanjemang.
Med sin scenutstrålning, mimik, timing och textinlevelse blir hon pjäsens stora komedienne i en roll som klippt och skuren för henne.