Slutspel fick nya kanter

Föreställningen i lördags spelades för en tämligen tom salong, vilket kanske är mindre obegripligt än den nonensaktiga pjäsen. Underhållning på tv och internet utgör i dag en svår konkurrent till en så marginell teaterform som Slutspel. Annat var det för drygt tjugo år sedan då Birgitta Ulfsson och Elina Salo tolkade Hamm och Clov på Pikku-Lillan i en klarsynt och berörande uppsättning.
Debuterande regissören Jesper Karlsson spelar på litet andra strängar. Han är heller ingen dununge utan medverkade som regiassistent i Zholdaks Morbror Vanja på samma Dianascen som nu.
Mångbottnat
Berättelsen om den rullstolsbundne, blinde Hamm (Raita) och hans "ögon utåt", betjänten Clov (Alm) som tillbringar sin tid i ett instängt hus med att plåga och hetsa varandra med upprepande, till synes huvudlöst prat medan världen utanför tycks ha utplånats, brukar betraktas som en dystopi, ett spel som obönhörligt går mot sitt slut.
Samtidigt är enaktaren så rik på allusioner och symbolik att tolkningsmöjligheterna är nästan obegränsade.
Det här syns i programbladet där det bland annat talas om två gestalter i en utplånad värld, två skådespelare vid en konkursfärdig teater, om de sista dragen i ett parti schack, då utgången är given men spelet bara fortsätter, om andlig, ekonomisk och kulturell kris, och om att söka mening där ingen mening står att finna etc; etc.
Och nytolkat
Det är svårt att uppfatta Klockriketeaterns Slutspel som berörande. Försöken till en tolkning i tiden fungerar visserligen tidvis, men stora delar  faller ändå ned i det svarta hål av det utdragna nonsensprat pjäsen karakteriseras av.
Nytolkningen inleds före skådespelets börjat genom en illusionsakt om förhinder och annalkande katastrof som får Klockriketeaterns chef Dan Henriksson att ramla huvudstupa ned i den soptunna där skådespelets benlösa föräldrar till Hamm enligt manuset för alltid har förvisats.
I fortsättningen följer Jesper Karlsson till punkt och pricka Becketts text och scenografianvisningar med ett fönster vettande mot den mörka jorden, ett annat ut mot det grå, livlösa havet.
Ett annorlunda Slutspel avtecknar sig främst i en närmast bisarrt komisk Hamm, som upprepade gånger tar av sig blindglasögonen eller ramlar från eller drumlar omkring med sin rullstol. Det märks också i en återgivning på videoskärm där Henriksson i flummiga ordalag mumlar om dalande ekonomiska utsikter.
Carl Alm, med rötterna i Lovisa, gör lågmält och sympatiskt rollen som "schackbrädets hunsade bonde". En ofrivillig tjänargestalt som trots sin påtaglig hat-kärlek och upprepade hot om att lämna sin husbonde ändå assisterar sin nyckfulla, inträngda och paralyserade "kung", gestaltad med berömlig auktoritet och frenesi av vårens färska skådespelarmagister Matti Raita.