Sång i musikaliskt välkänt landskap

Det här inte så självklart som det låter. I en tidigare jubileumskonsert med Sångarbröderna bjöds publiken på ett program med huvudsakligen modern manskörsmusik. Efteråt kände sig allmänheten ganska snuvad på konfekten.
När programmet denna strålande vackra höstdag centrerade sig på tre så klassiska profiler inom den finlandssvenska manskörssången som Selim Palmgrens, Nils-Eric Fougstedts och Jean Sibelius verk för manskör, klingade sången samtidigt i ett musikaliskt välkänt landskap, antagligen lika bekant för korister som för vänner av manskörsmusik.

Också förnyelse och utveckling hade sin givna plats. Ganska självklart egentligen, med en kör som sedan 2012 arbetar med en så ambitiös och krävande konstnärlig ledare som Teppo Salakka. Uruppförandet Över jordens mull i Salakkas tonsättning och till Verner von Heidenstams text hörde till jubileumsprogrammets höjdpunkter.
Ingmar Karlsson var en sympatisk konferencier som mångordigt och påläst presenterade sångerna, deras bakgrund och tillkomst. Foton på en stor duk i fonden gav sången fina visuella associationer.

Pålitlig klangkropp

Första avdelningens klassiska manskörssång, sjungen utan notblad och med ett program huvudsakligen tillskrivet de tre nämnda giganterna, visade att Runebergskören under sin förra dirigent Henrik Wikströms och Teppo Salakkas ledning utvecklats till en pålitlig, strömlinjeformad klangkropp. Tom Eklundhs insats som dirigent åren 1991-2001 skall inte heller glömmas bort. Han tillförde repertoaren nya sånger både inom jazz- och barbershopmusiken och det var han som konstituerade en i dag så självklar tradition som julkonserterna 1991.

Höjdpunkt

I andra avdelningen höjde sig  Teppo Salakkas Över jordens mull över det också i övrigt förnämliga programmet.
Körverket fick ett  hedersomnämnande på en tävling i Sulasos regi på 1990-talet. De fyra dikterna, som Ingmar Karlsson först läste upp, bildade en både finstämd och dramatiskt tonande parabel från sommar till höst, väl korrelerad mot människans egen livsbåge. Verket återspeglade inte bara Salakkas gedigna musikalitet  utan också hans mångsidighet som instrumentalist, i vada passager spelade han själv klarinett.
Från de skira tongångarna i inledande Sommarljuset fortsatte sångcykeln via sakralt betonade inslag mot klimax i den avslutande Sovande gårdar med sina många expressiva upprepningar.

Strax efteråt uppträdde gästande sopranen Thérèse Karlsson med tre bländande vackra sånger till Henrik Wikströms fina pianoackompanjemang. Höjdpunkten Gabriellas sång blev en upplevelse också genom Runebergskörens medverkan som tillbakadraget hummande och o-ande ackompanjatör.

Två mindre bagateller störde när programmet gick mot sin avslutning. När Runebergskören sjöng Lillebror Söderlundhs Den vackraste visan till Thérèse Karlsson, som slagit sig ned i en stol i ändan på scenen, borde kören i sin helhet ha vänt sig mot henne. Nu blev det snudd på etikettsfel när vissa korister såg mot dirigenten, andra mot soprangästen.
Säkkijärven polkka, framförd med såväl kören som Henrik Wikström på dragspel, blev onödigt rörig när det ena överröstade det andra. Jag vill minnas att Runebergskören sjungit verket enbart a capella tidigare, då också rytmiken och den humoristiska texten kom bättre till sin rätt.
Island och Finlandia, med också tidigare sångare på scenen, gav till sist programmet den storslagenhet och prakt som hör en anrik jubileumskonsert till.