Snyggt arbete men storyn lyfter inte

Lärjungen valdes till Finlands bidrag som bästa utländska film i Oscarsammanhang redan innan den haft sin egentliga premiär. Chanserna jämfört till exempel med danska Jakten verkar ändå små eftersom den filmen förutom Lärjungens visuella kvaliteter också har ett urstarkt manus.

Lärjungen utspelas sommaren 1939, om några månader dras Finland med i ett nästan oavbrutet krig, som sätter hela Europa i brand och som slutar först om fem år. Om detta vet ännu ingen och allra minst det lilla kollektivet på en kargt vacker ö långt ute i den åländska arkipelagen, där ändå mörka skuggor lägrat sig en längre tid.
Fyrmästare Hasselbond (Niklas Groundstroem) leder med den psykiskt sjuka despotens alla kännetecken sin familj när förbindelsebåten anländer med den unge Karl (Erik Lönngren) ombord, en pojke som förväntas lära sig fyrmästaryrket hos ett proffs. Hasselblond blir först förvånad, sedan arg och hotar gossen med transport tillbaka till barnhemmet med det snaraste.

Karl är ändå gjort av ett segare virke än Hasselbonds egen som Gustav (Patrik Kumpulainen), som uppfostrats i bitterhet och förnedring. I bakgrunden ruvar faderns svikna förhoppningar på Gustavs brors och äldsta son Elof, han som gick en mystisk död tillmötes. Också hustrun Dorrit (Amanda Ooms) får känna på mannens nycker och vågar knappt sätta sig vid pianot uppe på vinden. Bara lilla dottern Emma (Ping Mon Wallén) har vunnit faderns förtroende och lämnas i fred. Karl visar sig snart vara karl för sin hatt och blir en surrogatson som Hasselblond favoriserar på Gustavs bekostnad. Det leder till att gossarnas vänskap förvandlas till konkurrens och öppet hat.

Lärjungen är en film om hur ett narcissistiskt och sjukt ego förpestar hela sin omgivning. Det är också en välgjord film där det visuella intrycket får tittarna med sig. En aning fundersam blir man över att filmens mor och dotter talar rikssvenska och far och son finlandssvenska, men det är en bisak.
Niklas Gorundstroem, en av de bärande krafterna i fria finlandssvenska Teater Mars på Universum i huvudstaden gör en bestialiskt bra rollprestation. Samma gällde i den mindre rollen som den idealistiske vänstermannen Ivar Grandell i filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått. De övriga skådespelarna gör väl i från sig, bland dem även Sampo Sarkola i rollen som skollärare. Men intrigen är och förblir filmens akilleshäl, allt man förväntar sig inträffar trots ett par tappra försök att ruska om åskådaren.