Verklighetsbaserat. Fredrik Långs roman förenar en ironisk distans med vänlig respekt för de personer han berättar om, vilket känns bra eftersom berättelsen baserar sig på verkliga personer.. Pressbild.

Vackert om ung… och stark kärlek

Början av 1900-talet var en brytningstid, inom några år skulle mycket vara ett minne blott. Generalguvernören Bobrikoff mördas och studenterna reagerar mot förryskningstrycket. Ståndssamhället knakar i fogarna men på en herrgård i Satakunda lever familjen Tigerstedt ännu som om allt var som förr.

Flickorna på Nappari, en herrgårdsroman

✭✭✭✭✭
 Roman av Fredrik Lång, f. 1947 i Närpes.
På Schildts & Söderströms september 2013, 336 sidor.
Om författaren: Lång är filosofie doktor, har skrivit ett tiotal böcker, idéhistoriska verk, relationsromaner, bygderomaner och essäer. Debuterade 1978 men slog igenom 1984 med relationsromanen Sommaren med Sue. Aktuell med en kärleksroman

I slutet av juni kommer studenten Osborne Hancock från Fiskars till Nappari gård. Han ska förbättra de två döttrarnas svenska. Fadern bor största delen av året i Moskva medan modern och barnen bor i Helsingfors och om somrarna på Nappari. Hon är fransyska och familjen har länge levt i Ryssland. Familjens språk är främst ryska och franska. Fadern är sällan hemma, en av döttrarna konstaterar också att det är konstigt att han talar om att besöka familjen när han i själva verket borde säga komma hem.

På Nappari lever man ett inrutat liv. Madam Tigerstedt är sträng, religiös och bördsstolt. Hon står för värderingar som åtminstone en av döttrarna inte omfattar. Hancock, vars far är smed från England och mamman från det fransktalande Schweiz, har i sin tur vuxit upp på tre språk, franska, engelska och svenska.

Attraktion

Döttrarna i de övre tonåren attraheras omedelbart av sin unga lärare. Han är inte heller oberörd. Han var för klen för att gå i faderns fotspår och bli smed och hjälptes på vägen mot skola och universitet av brukspatronen von Julin, som också rekommenderade honom för tjänsten hos Tigerstedts. Men studenten Hancock är också något av en idealist, intresserad av politik och modern litteratur.
Hans elever blir snart uttråkade av Runeberg och ber att få läsa något annat. Under madrassen i sitt sovloft har han några nummer av Euterpe, som i det tidiga nittonhundratalets Finland hörde till de tidskrifter som hade en annorlunda litterär och samhällskritisk inriktning. Lång citerar en insändare i tidens Hufvudstadsblad där tidskriften kallades ett gift för vår tid som uppmuntrar till individualism och radikalism, hyllar fri kärlek och erotik, förkastar traditionella moralbegrepp och förnekar kristendomen. Den tidskriften ger Hancock de två herrgårdsflickorna som bägge djupt berörs av det de läser.

Tilltalande

Fredrik Lång har skrivit en mycket tilltalande roman och lyckats med konststycket att berätta vackert om romantisk ung kärlek och ändå få med också det som förebådar en ny tid.
Här finns rent dråpliga beskrivningar av de politiskt engagerade unga männens misslyckade försök att mitt framför näsan på de ryska myndigheterna importera vapen på fartyget John Grafton.
Här finns berättelsen om hur studenten Hohenthal fritogs ur fängelset och smugglades till Sverige undan straff för mordet på den ryskvänliga Soisalon-Soininen. Hohenthal hade gärna velat skjuta Bobrikoff men hann inte före Schauman. Med glimten i ögonvrån beskrivs den amatörism som präglade fosterlandsvännerna.

Samtidigt ger Lång trovärdiga bilder av sina huvudpersoner. Jag fascineras av madam Tigerstedt och anar att hon döljer en del för att till varje pris upprätthålla en fasad och en bild av hur verkligheten ska vara och i det längsta vägrar se att hennes värderingar inte mera håller. Hennes spegel spricker när dottern väljer smedssonen Hancock framom en adlig kusin. Den tid är ohjälpligt förbi då ett äktenskap mellan en adelsfröken och en med hans bakgrund var en omöjlighet.
Fredrik Lång förenar en ironisk distans med vänlig respekt för de personer han berättar om, vilket känns bra eftersom berättelsen baserar sig på verkliga personer. En riktigt bra berättelse!

Ingeborg Gayer