Djungelboken är scenografins och dansens stora trumf

Snart klarnar det också att den ungerska regissören Pál Békés och den ungerska tonsättaren László Dés skapat en audiovisuell helhet med en klar dynamik som impregnerar hela föreställningen. Erika Turunens kreativa dräkter och expressiva dansnummer till Jakob Höglunds luftiga koreografi bildar ett utmärkt komplement.
Berättelsen från Indien grundar sig på Rudyard Kiplings romanklassiker från 1894. Den handlar i ett nötskal om den lilla pojken Mowgli (Patrick Henriksen) som räddas av en vargflock från den människoätande tigern Shere Khan (Niklas Åkerfelt), som får många djur- och några människovänner och småningom blir djungels konung.
Humoristskt
Om storyn kanske verkar aningen dammig kompenseras det av föreställningens redan nämnda kvaliteter och talrika humorinslag.
Dräkterna är varken disneyskt fåniga eller gulliga utan imponerande bra. Ensemblespelet fungerar maximalt både beträffande den grå vargflocken, ledd av den gamla, visa Akela (Kent Sjöman); apflocken i ljusrött och runda glasögon i orange med den från Unga Teatern bekanta Ingemar Ruokola som apkung med krona av bananer. Humor till max blir det när de hest kraxande asgamarna med en formidabel Mitja Sirén i spetsen drar in på scenen som en samling absurdistiska begravningsentreprenörer i svart och vita näbbar. En "begravningsscen" till dixielandjazz är kronan på verket.
Vänner och fiender
Till Mowglis vänner hör björnen Baloo (Arne Nylander), stor, brun, snäll och litet korkad, medan den svarta leoparden Bagheera (Birthe Wingren) ställer upp för vad hon kallar "den lilla grodan" i vått och i torrt.
Betoningen på det roliga och fantasifulla gör de mera skrämmande karaktärerna mindre kusliga, såsom Simon Häger i en fantastiskt smidig, akrobatisk och karismatisk roll som pytonormen Kaa. Niklas Åkerfelts Shere Khan får extra kött på benen med inspelat vrål & rytande i högtalare. Kärleken gör också entré i Mowglis liv i form av den unga Tuna (Cecilia Paul), som i likhet med många andra, bland dem Sue Lemström och Max Forsman deltar i ett stort antal mindre roller. Patrick Henriksen gör en återhållsam och övertygande tolkning av huvudpersonen.
Djungelbokens musik är för det mesta popinfluerad, rytmisk och medryckande och förvaltas fint i vackra solonummer samt i expressiv ensemblesång, där dansen ger scenbilderna bra flyt. Erik Salvesens scenografi är värd en extra eloge. Tillsammans med Tom Kumlins ljussättning över den roterande scenen gör det musikalen till en upplevelse som etsar sig fast i ung som i gammal. Men man skall gärna vara över 7 år för att se musikalen.