Samhällskritik i tönthumorns ljus

Där vi en gång flått refererar till Kjell Westös roman Där vi en gång gått. Samtidigt som det handlar om ordlek är det också en metafor för hur vi flår och sargar oss själva och miljön i allmänhet och pjäsens flådda björn (Robert Kock) i synnerhet.
Den flådda björnen, den vingklippta örnen (Jessica Raita) och den svanslösa räven (Marika Ahlroth) är nämligen mycket, mycket arga när de med vapen och granater gör processen kort med en samling exploatörer: bankdirektörer, affärsmoguler och politiker på internationellt toppmöte.
Låtinspirerat
Lauri Maijala, ung coming teaterregissör för bl.a. Kolme sisarta på KOM-teatteri och filmregissördebutant för Juoppohullun päiväkirja, har fått inspiration till pjäsen av proggbandet Blå Tågets låt På väg till koppargruvan, där en gruvarbetare kidnappas av hämndlystna djur.
Vi befinner oss i pjäsen i ett söndervittrat samhälle, som efter diverse finanskriser balanserar på avgrundens rand, med skyhög arbetslöshet och desperata människor.
Då dimper den hårdhudade jetset affärsmannen Marko Virtanen (Peter Kanerva) ned i Helsingfors och köper upp kopparrättigheterna av den cyniske, blåögda Helsingforspolitikern (Viktor Idman) efter att man upptäckt enorma kopparfyndigheter under Helsingfors. Snart ekar hammarslagen under jorden, medan Marko skaffar sig en ny effektiv sekreterare (Cecilia Hakala, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö) i Sirkku, en tidigare lågavlönad telefonförsäljare som minsann förstår sig på att utnyttja sin nya position. I marginalen finns den all seende bartendern (Pelle Heikkilä) och den lismande portieren (Oskar Pöysti) som sporadiskt griper in i handlingen.
Förstorat
Där vi en gång flått är ett samarbete mellan Viirus och den fria teatergruppen teater 90° och visas på Viirus hemmascen i Kronohagen. Föreställningen har en tydlig tanken bakom handlingen, en satiriskt udd och ett fint skådespelargarde som verkar njuta av att få breda på.
Kanske är det generationsklyftan som håller på att breda ut sig under fötterna, hur som helst känns manuset för karikerat och för naivt och personerna för uppförstorade för att man skulle köpa paketet. Visst finns här några läckra scenbilder med Peter Kanerva som smörsångare på gitarr och Oskar Pöysti som franskt skorrande "entertainer", men den mest aktuella frågan efter premiären hänger kvar i luften: var blev ambitionerna?
Mot slutet, när musiken tar över och ger pjäsen karaktären av kabaré och vaudeville får föreställningen en nytt lyft. Bra musik är sällan fel. Kanske en samhällskritisk svart musikalkomedi i sin helhet ändå hade varit det rätta formatet?