The Conjuring räddar skräckfilmsgenren

The Conjuring, som betyder trolldom på svenska, har definitionsmässigt sina Buu!-effekter men den frossar inte i dem utan berättar med trovärdighet och stigande spänning en story med verklighetsunderlag om människor besatta av demoner från början av 1970-talet i den amerikanska delstaten Rhode Island.
Idyllen är en kort chimär. En familj med fadern Roger (Ron Livingston - 10 Years) och modern Carolyn (Lili Taylor - Public Enemies) och fem döttrar flyttar in i ett sjabbigt men ändå charmigt stort kråkslott med separata stora rum för alla familjemedlemmar.
Knappt har man packat upp sina pinaler förrän onda makter gör sig kännbara. Carolyn utsätts för oförklarliga blåmärken och utslag, familjens hund hamnar illa ut och fåglar kraschar mot fönstren. I källaren finns en massa bråte men också betydligt värre ting som manifesterar sig på olika vis.
Alla döttrar väcks natt efter natt på diverse obehagliga sätt, någon drar i tårna, något står gömt i rummets mörkaste hörn - ja, man bara frågar sig hur töserna över huvudtaget vågar gå till sängs.
Demonutdrivare
När familjemedlemmarna börjar ansättas direkt handgripligt vänder sig den desperata Carolyn till paret Warren med hustrun Lorraine (Vera Farmiga - Up in the Air) och mannen Ed (Patrick Wilson - Insidious I ) som specialiserat sig på övernaturligheter i allmänhet och demonutdrivning för Vatikanens räkning i synnerhet.
De riggar upp rum och källare med kameror och lyssningsapparatur .För att få fart under hjulen placerar Warrens dessutom ut små krucifix och vigvatten i byggnaden för att få de onda andeväsendena att ilskan till. Det lyckas över förväntan för snart eskalerar händelserna i rasande takt. Det visar sig att modern blivit besatt och samtidigt törstar efter blod bland sin egen avkomma.
Bakom skeendena döljer sug mörka händelser som utspelas sig i huset längre bakåt i tiden med allt från hängning till självmord och andra bestialiteter på agendan.
The Conjuring följer visserligen standard horror-berättelsernas schematik men den är varken ofrivilligt rolig eller överdriven och blir inte och stampa på stället. I stället fungerar den till och med oväntat bra tack vare bröderna Chad och Carey Hayes klipska manus, en tät regi och bra skådespel - också för barnskådespelarnas del.