Njutbara stråkar och… symfonisk upplevelse

Njutbarheten tog sig uttryck i Brahms Dubbelkonsert för cello och violin medan Sibelius första symfoni stod för den stora upplevelsen, publiken kände sig helt uppenbart berörd.

Några milstolpar passerades också under den väl besatta konserten i Lovisa kyrka på torsdag. För det första firade Sibeliusdagarna nu sitt 20-årsjubileum. Under årens lopp har "hemmasonen", cellisten Jan-Erik Gustafsson, i det sammanhanget verkat som konstnärlig ledare 13 gånger.
För det andra var det festivalpremiär för en stor symfoniorkester, det vill säga välklingande Lojo stadsorkester under dynamiska Esa Heikkiläs ledning. Det här betydde givetvis nya möjligheter och utmaningar, vilka med facit på hand förvaltades just så väl man kunde begära.

Dynamisk dialog

Valet av dubbelkonserten som programnummer var logisk med tanke på tillgången till två så eminenta solister som festivalens violiniststjärna Anna-Liisa Bezrodny på violin och Gustafsson vid cellon.

Bedzrodny skall nog räknas till de musikaliska underbarnen, född i Moskva 1981, med finsk mor, och med inledande violinstudier som treåring.
I dag är hon en eftertraktad, uttrycksfull och mycket ljusstark violinist, som i Lovisa tillsammans med kollegan Jan-Erik Gustafsson svarade för en dynamisk och flytande dialog.

Den musikaliska artikulationen och balansen stämde utmärkt väl överens med den stora orkestern. Solisterna bjöd dessutom på många visuella godbitar i form av ögonkontakten sinsemellan och med dirigenten.

Berörande Sibelius

Man förstår Jan-Erik Gustafssons dröm, uttryckt i programbladet: att någon gång få bjuda in en stor symfoniorkester och spela Sibelius första symfoni.
Detta ungdomsverk av Sibelius, uruppfört 1899 med Helsingfors stadsorkester och med maestro själv som dirigent är en symfoni där musikens storhet och känslosamhet kryper in under huden inte minst i andante satserna.

Symfonin börjar oortodoxt, utan fanfarer eller eruptiva urladdningar men med ett skirt klarinettsolo, här framfört av stämledaren Kimmo Leppälä. Han deltog för övrigt som orkesterledare med sitt Broadway Big Band på Kivikasvotkonserten Fyra smockherrar i april i Konstfabriken i Borgå.
De långsamma satserna ger som sagt prov på Sibelius mest berörande och känslosamma musik medan symfonins märg och storhet exekuteras i bleckblåsarsektionen, hornen, slagverken och cymbalerna.

Verket har karakteriserats som romantiskt och nationalistisk, som en återspegling av ett vintrigt finländskt landskap, med mera. Det är onödigt att gå in på detaljer och spekulationer, det har redan andra gjort så mycket bättre. Men så mycket är klart: om inte Sibelius Första symfoni berör, så gör nog ingen musik det.