Blomkamp behärskar… fiction med action

Skillnaden är att slummen nu brett ut sig ordentligt, kvar på Jorden kämpar de fattiga och arbetande folklagren medan den rika eliten lever i överflöd i den mastodontiska rymdstation Elysium med paradisiska förhållanden, förlagd i en bana runt vår skövlade planet.

Bara de besuttna får medborgarskap på Elysium, som leds av en intelligentia med president, regering och en riktig bitvarg till försvarsminister Delacourt (Jodie Foster). Jordinvånarna måste jobba för att hålla välståndet på Elysium intakt, vilket förstås väcker revoltlystnad. Allt emellanåt gör små rebellgrupper desperata försök att i egna rymdskyttlar ta sig till Elysium.

Konfrontation

En av dem som oväntat hamnar till Elysuim är den tidigare ungdomsbrottslingen Max da Costa (Matt Damon) som hankar sig fram som fabriksarbetare i Los Angeles slumkvarter.

När han utsätts för radioaktiv strålning och bara har några räknade dagar kvar att leva tar han samtidigt emot ett riskabelt uppdrag att ta sig till Elysium, dels för att rädda sig själv, dels sin ungdomskärleks Freys (Alicia Braga) sjuka dotter. På Elysium finns nämligen en långt driven superteknologi som kan bota alla sjukdomar och skavanker.
Med sig får Max han en välutrustad rebellgrupp och mot sig Elysiums hela krigsmaskineri, ledd av Delacourts mentalt rubbade elitsoldat Kruger, spelad av huvudrollsinnehavaren i District 9, Sharlto Copley.
Elysium är en välfungerande och stiligt realiserad berättelse där våldsscenernas snabba rytmik alternerar med delikata frågeställningar om moral, maktmissbruk och rättvisa. Actionscenerna är dessutom väl genomtänkta och filmen klipsk och underhållande.
Matt Damon som jag ännu i Rädda menige Ryan 1998 tyckte var rätt mesig (jag tyckte fel) går från klarhet till klarhet (Bourne-filmerna, The Talented Mr Ripley, The Departed) och gör mycket för Elysium som helhet. Också Jodie Foster och Sharlto Copleys bad guy spelar övertygande i sensommarens bästa action sci-fi-film.