När Grevnäsflickan blev societetsdam

PERNÅ. Regissör Christians Lindroos elfte uppsättning på Lurens om de från rännstenen i Lovisa upplockade blomsterflickan Elisa (Margita Nylund) från Grevnäs som fonetikprofessor Hagström (Albert Häggblom) genom ett vad lyckas förvandla till en vältalande societetsdam är i likhet med hans tidigare produktioner en expressiv föreställning med korrekt rollbesättning.

Den röda tråden kring Elisas förvandling hemma hos professorn ringlar sig fram mellan böljande masscener bland allmogen, på krogen, på travbanan på Lovisadagsbalen och i societetskretsarna, där Sofia Finniläs sånginstudering och Mia Koponens koreografi blommar ut i full prakt.

Rätta val

Dialekten och miljön skall inte underskattas men samma gäller också radarparen i såväl huvud- som mera betydelsefulla biroller – Bo Lindfors som Elisas färgstarka far, Katarina Nikkanen som professorns mor, Tom Pallas som krogslusk och rysk fonetikexpert, J. Edgar Nieminen som den i den förvandlade Elisa förälskade Freddy, nya Kalle Halmén som professor Hagströms yrkeskompanjon, Sandra Aspelin som professorns  hushållerska, m.fl.
Det är nämligen genom dem regissören ger ny schvung åt en My Fair Lady som åtminstone en litet mognare publik redan stiftat bekantskap med på diverse scener under årens lopp.

Stildrag

Början är ändå illavarslande. Det doftar starkt av buskis och tönteri och med darr på manschetten undrar man om speciellt Albert Häggbloms professorstyp verkligen skall spela sprätt och fjant genom hela den långa musikalen.
Snabbt tas man emellertid ur den villfarelsen. Det visar sig vara ett stildrag som ger kontrast åt den fortsatta uppväxtberättelse som berör såväl Elisa som professor Hagström.
Att Margita Nylunds Elisa kommer att genomgå en förvandling hör till hörnstenarna i manuset men att också Albert Häggblom lyckas växa till sig i sin roll är en positiv överraskning. När huvudskådepelarna klarar av sina roller med glans, både som scenaktörer och sångare, är också musikalens slagkraft till den delen garanterad.

Christian Lindroos och ensemblens nyanpassade dialektala tal- och sångtexter är också utmärkta. Vridscenen med scenbilder runt om den fungerar som vanligt fint och speciellt tablån vid travbanan i Lovisa där man hör hästar storma fram i högtalarna och en festklädd publik med kikare i högsta hugg vänder sig efter de osynliga hovdjuren stannar kvar i minnet.

Tuggmotstånd

Trots det har My Fair Lady ett tuggmotstånd som finns i det utdragna, det uttjatade och i de gamla slagdängor som Den spanska räven, Jag kunde dansa så osv.som tiden till största delen kört över. Man kan också uttrycka det som så att musikalen inte hör till mina favoriter. Men nya generationer växer upp och kan eventuellt hitta något nytt i föreställningen.

Med denna malört slängd i bägaren är det ändå lätt att konstatera att Lurensgänget gjort sin egen grej med ett klart mål för ögonen.
Den erbjudna musiken går inte att ändra på och den både sjungs och framförs bra i instrumentalt inspelad liten orkesterversion. Mats Tuominens scenografi och Frej Lindfors scenbygge är stiligt funktionell, dräkter och smink gör sitt för det hela liksom de Lurensnya dansörerna Petra Kallio-Blomqvist och Eija Sillfors, från Mia Koponens dansensemble Showcase, där de bildar blickfång och ledstjärnor i de festliga dansnumren.