Med dammsugare och gevär

BORGÅ. Det handlade i det här fallet om Sir Malcolm Arnolds (1921-2006) komposition A Grand, Grand, Festival Overture från 1956, som i Jukka Tienuus breda programspektrum närmast representerade exotik och humor. Att stycket framkallade skrattsalvor är ett nästan onödigt påpekande.

Den för en mera lättsam musik kända Malcolm Arnold med sina nio symfonier och en massa filmmusik, bland annat till Bron över floden Kwai, hör till de underskattade symfonitonsättarnas skara. Symfoniouvertyren tonsatte Arnold för en humoristisk festival, organiserad av karikatyrtecknaren och musikern Gerard Hoffnung, och tillägnad president Herbert Hoover, vilket antagligen gav kopplingen till dammsugarna.

Dirigenten Susanna Mälkki, förra årets konstnärliga ledare för Avantis Sommarmusik, ledde med  dynamiska gester och säker hand orkestern i den i snabbt tempo framförda glada symfonin. Som avslutning tågade fyra soldater i paraduniform in i Avantisalen och avlossade sina gevär. Ingen behövde frukta för liv och lem: programbladet upplyste en nogsamt om att det handlade om lösa skott.
Också i fortsättningen visade Susanna Mälkki och Kammarorkestern Avanti att man lever och mår synnerligen bra. Följande stycke, italienaren Salvatore Sciarrinos seriöst betonade och dystert vibrerande Autritratto nolla notte från 1982 blev en väl vald kontrast till inledningsfyrverkeriet med sina dissonerande utvikningar kring enskilda noter.

Lysande sopran

Som konsertens höjdpunkt framstod otvivelaktigt Jukka Tienuus egen tredelade Voice Verser för hög sopran och orkester. Det handlade om ett finländskt uruppförande, verket hade sitt världsuruppförande i Frankfurt i fjol.
Anu Komsi framstod som en lysande solist med en röstakrobatik ur den högre skolan, då hon med skratt, skrik och långa vackra fraseringar dels ackompanjerades, dels följdes upp med tonala ekon av två trior i salens mittparti och av orkestern.

Verkets intrikata rytmik och svårsjungenhet syntes knappast i Anu Komsis, Susanna Mälkkis och orkesterns professionella behandling. Efteråt, medan applåderna skallade och Jukka Tiensuu kallades upp på orkesterpodiet, fick Anu Komsi som tack - och tak - ett gult paraply i stället för den sedvanliga blomsterkvasten.

Konserten var entydigt indelad i humoristiskt och seriöst: efter paus framfördes polske Witold Lutoslawskis Venetsianska lekar från 1961. I kompositionen avtecknade sig kompositörens så kallade "aleatoriska kontrapunkt" där det slumpmässiga, det improvisatoriska, och det "sämsta alternativet" i kompositionen framstod som fullgoda varianter till en mera beräknande och traditionell tonväv.

Socker på botten

De mest traditionstillvända i publiken väntade vid det här laget säkert redan irriterat på avslutningen och blev garanterat inte besvikna när Otto Respighis Trittico Botticellano från 1973 avslutade konserten. Nu omslöts nämligen Avantisalen i tre skönt - och begripligt - klingade stämningsbilder tillägnade Boticellitriptykens målningar Våren, Konungarnas tillbedjan och Venus födelse.

Jukka Tiensuus inledning på musikfestivalen i Borgå lovar mycket gott i fortsättningen, inte minst med tanke på att han också gett löfte om bland annat jazz, nostalgi, klassiskt, faror, överraskningar och kärlek.