Fantasy med klös

Det är mera sällan en bok övertygar och fascinerar en så som Martrådar och det gäller både för yngre och äldre läsare. En orsak är att Mia Franck kan sin genre utan och innan. Hon kallar sig litterärhuman frilansare och håller bland annat akademiska kurser i skräck- och fantasylitteratur. Det ger hela uppbyggnaden av romanen en autenticitet som för tankarna till klassiska namn som Edgar Allan Poe, Hoffman och den besynnerliga H.P. Lovecraft, en författare man antingen hatar eller älskar. Men också Jonas Gardells tröstlösa tonårsbok Jenny dyker osökt upp från minnets dunkel.

Oskyldigt

Som vilken driven författare som helst startar Mia Franck boken med en oskyldig inledning då vi möter tonårstjejen och fotbollsgeniet Mati i Björknäs, en typisk liten finlandssvensk småstad, medan hon håller på att spela in sig på de stora arenorna. Sedan begår hennes syster självmord och allting förändras.
Mati märker nämligen då hon drömmer att det finns krafter som styr henne samtidigt som hon själv kan påverka andra genom att väva och knyta om martrådar. I själva verket tvingas hon medge att hon är en modern mara, en magisk kvinna med en förutbestämd uppgift att förvalta.
Sakta men säkert förtätas stämningen i det idylliska Björknäs när andra goda personer med egna magiska krafter dras till orten och slår sig samman med Mati för att bekämpa en ondska av bestialisk magnitud.
Den företräds inte bara av traktens unga rötägg som på karakteristiskt maner bildat pojkgäng som i allt högre grad börjar påminna om demoniska vargar utan också av en ond kvinnlig nemesis som helt entydigt markerar sin ankomst till samhället.

Realistisk

Samtidigt som romanen är ren skräckfantasy med stort klös är den realistisk och modern, vilket bildar en mix som kanske till en början gör det litet knepigt med navigeringen. Men allt visar sig vara uttänkt in i minsta detalj och det ger mycket snabbt romanen ett sug som gör den till en riktig bladvändare.
Martrådar berör allmängiltiga teman som hämnd och död, kampen mellan gott och ont men också maktspelet i skolan och hemma mellan tonåringar och föräldrar.
Det är i alla fall det övernaturliga elementet som är bokens clou och inte minst parallellerna till forna tiders magiker, en Rådare, en mara, en osynlig, etc. som alla deltar i slutstrid som man nästan känner av i magbottnen.
Fastän mörkret och ondskan finns i oss alla har vi också ljusa sidor som vi genom rätta förbund och allianser kan påverka våra egnas och andras liv med. Var det inte någon annan som sade samma sak på ett litet annorlunda sätt? Mia Franck gör för sin egen del det på ett mycket personligt och rafflande sätt.