Jonathan Lindström ger sig i kast med frågan vad vi förstär med medvetande. Norstedts pressbild.

Medvetandet är ännu en gåta

Vetenskapsförfattaren och arkeologen Jonathan Lindström berör i sin nya bok Medvetandets gåta. Om hjärnan, själen och konsten att kila runt hörnet (Norstedts, 384 sidor) frågor som borde intressera oss alla: vem är vi, varför finns vi här, vart hamnar vi efter döden?

Medvetandets gåta

★★★☆☆

Av arkeologen och vetenskapsförfattaren Jonathan Lindström.

Norstedts förlag, 2013, 384 sidor.

Ja, vad är medvetande, det som evolutionen utvecklat började från tidiga amfibier fram till vår egen art Homo sapiens? Svaret är ovanligt svårt att ringa in, vi hamnar ut för filosofiska fallgropar trots att vi med hjälp av magnetröntgen förmår peka på kärnor och fläckar i hjärnan som torde vara hemvist för vårt medvetande i fysisk bemärkelse.

Jonathan Lindström inleder emellertid sin bok långt tidigare, vid en gotländsk stenåldersgrav där en man ligger med ett litet barn i sin famn. Lindström slår fast att mannens medvetande måste ha varit liknande vårt, liksom hans uppfattning av döden och hans sorg över  en familjemedlems död. Det här med sorg upprepar sig bland schimpanserna som blir upprörda och förvirrade när en flockmedlem dör medan en elefanthona stannar kvar hos sin döda avkomma en lång tid för att sörja.

Tolkningar

Vad är det vi upplever, vad förstår vi av vår omgivning? Författaren understryker att hjärnan tolkar och tillrättalägger allt vi ser och uppfattar till en fungerande modell men att den egenliga verklighet är något helt annat.

Här blir begreppen qualia av betydelse. De utgör våra samlade medvetna bilder av enheter som dofter, färger och ljud men därtill även känslor av lust och olust samt viljeimpulser. Med hjälp av qualia skapar vi en bild och en känsla dels av en inre innervärld, dels en yttre innervärld och en kroppsmodell. Dessa tre enheter bildar vårt medvetande. Via evolutionen har vår bild av världen utvecklats till en mera sammansatt och kontrastrik värld. En mask torde uppfatta smärta och sprattlar inte för ros skull på metkroken, medan ett högre stående djur helt säkert uppfattar smärta.

Parallella universa

Om det här låter litet luddigt men ändå vetenskapligt blir det snårigare när Jonathan Lindström talar om döden och vart vi hamnar efter döden.
Här placerar han nämligen in föreställningen om  parallella universa. Enligt hans uppfattning fortsätter vi, eller egentligen vårt medvetande, efter döden att att leva vidare medan våra nära och kära småningom dör bort eftersom det endast är vårt personliga medvetande som lever vidare.

Lindström tror inte på ett högre väsen utan menar i det här fallet att vi lever vidare via våra inre upplevelser och att vårt medvetande fortsätter leva vidare i ett parallellt universum, i en annan del av kosmos, tills vi dör och så fortsätter att leva vidare i ett nytt universum, tills dör och lever vidare igen.

Som ett exempel nämner han ett cancersjukt barn som dör i vårt eget men vaknar upp frisk i ett annat universum tillsammans med sina lättade föräldrar.
Lindström avslutar boken med att konstatera att vårt qualiafyllda universum rullar vidare, expanderar och ger ständigt upphov till nya existenser.  Oavsett vad som händer efter döden är det bästa rådet att leva här och nu för varandra. Inte ens ett oändligt universum blir en tröst om du missar det.