Kan hända årets skiva redan är här. Steven Wilson sätter ribban mycket högt. Pärmbild.

Steven Wilson tillbaka i toppform

BORGÅ. Efter en svagare period för Steven Wilsons Porcupine Tree och hans flummande tillsammans med Opeths Mikael Åkerfeldt i projektet Storm Corrosion var inte förväntningarna höga för Wilsons tredje (och bästa) soloalbum med titeln "The Raven That Refused to Sing (and Other Stories)".

 Inte förrän en liveversion av skivans öppningsspår Luminol laddades upp på Youtube. Nick Beggs basspel tillsammans med Marco Minnemans tighta trummande drar med en med det samma. Det är musikerna och deras samspel som gör den här skivan så njutbar. Förutom Marco och Nick hör vi den fenomenala Guthrie Govans på lead gitarr, Adam Holzman spelar rhodes, hammond, piano och moog, Theo Davis saxofon, flöjt och klarinett och förstås Steven Wilson, sång, mellotron, keyboards och gitarr.

Mot progg

Redan de här instrumenten får en att tänka på 1970-talets proggrock och det är också ditåt det lutar. Steven Wilson har remastererat och mixat många klassiska proggsikvor av band som t.ex. Genesis och King Crimson och man märker att det påverkat hans komponerande under hela skivan.

Att skivan räcker 55 minuter och har bara 6 spår säger redan mycket. Det blir en hel del långa instrumentala partier, men de är så välkomponerade och spelade att man glömmer tid och rum. Det hjälper också att Wilson sjunger bättre och mångsidigare än någonsin förut. Ibland låter han så skör och känslig att man håller på att brista i gråt medan han i andra partier går på som om han var besatt. Texterna är inspirerade av spökhistorier av t.ex. Edgar Alan Poe och H.P Lovecraft. Ett mycket löst överhängande tema för skivan, men individuella.

Den här gången har perfektionisten Wilson överlåtit mixandet och inspelningen i Alan Parsons händer. Här har vi alltså samma karl som finns bakom skivor som Pink Floyds The Dark Side of the Moon, Beatles Abbey Road och förstås hans eget band The Alan Parsons Project. Han har verkligen lyckats med att få varje instrument att nå ända fram och få plats. Soundet är tätt och The London Session Orchestra som medverkar med strängarrangemang av Dave Stewart i två låtar ger en fin extra krydda.

Samma landskap

Musikaliskt rör vi oss i samma progglandskap som Jethro Tull, Genesis, Yes, Rush och ibland dras vi med i en infernalisk orgelparti a'la Emerson Lake and Palmer.
Skivan låter retro, men ändå mycket fräsch. Som en slags uppdatering till år 2013. Wilson använder annars samma mellotron som King Crimson använde sig av på debutskivan In the Court of the Crimson King från år 1969. Den låter ännu otroligt bra.

Alla sånger har sin egen karaktär och stämning vilket gör att man gärna återkommer till skivan som efter ett mycket imponerande intro i Holy Drinker, där Theo Davis briljerar med sin saxofon och Govan hänger med hack i häl med gitarren, inleder en ganska rak versdel som otroligt skickligt omformas till ett jazzigt jam som taget ur Herbie Hanckoks The Head Hunters era. Det är Wilsons förmåga att växla stilar utan att man hinner märka några sömmar och få allt att rinna klockrent och naturligt, som imponerar mest.

En riktig utstickare är femte spåret The Watchmaker. Sången och berättelsen lugnar ner det hela med sin otroligt vackra melodi. Tankarna i The Watchmaker för en till 1960- talets Simon & Garfunkel. Wilson har förmågan att komponera otroligt vackra sånger utan att de på något sätt låter mjäkigt eller konstlat. Han lyckas allt som ofta nå ända hem med sitt sinne för detaljer och melodier. The Raven bjuder på mycket kalla kårar och gåshud. Dels för att sångerna är så vackra och dels för att musikerna är virtuoser.
Kan hända att årets skiva redan är här. I alla fall har ribban satts högt. För alla musikälskare där ute.

5/5

Mikael Green