Revolverhjälte i slaveriets Mississippi

BORGÅ. Quentin Tarantino har sagt om sin nya film Django Unchained att han minst av allt vill göra spektakel och spex av negerslaveriet i Amerika utan visa hur omänskligt slavarna behandlades. Men med kännedom om hur regissören gör film finns våldet och den svarta humorn med.

Ändå är Django Unchained ingen mainstream actionfilm. En genomarbetad dialog, en överraskande intrig i kombination med vackra panoraman och bra musik är fortfarande en del av Quentin Tarantinos filmarbete.

I sin förra film Inglorious Basterds bytte Tarantino fot då han införlivade en historisk aspekt, som han visserligen använde på sitt eget oortodoxa och falsifierande sätt. Den gången hämnades en grupp judar och allierade på Hitler under andra världskriget. Nu är det den frigivne slaven Django (Jamie Foxx - Ray) som från pinad och rädd hukare växer ut till fullfjädrar hämndängel med revolver i hand.
Storyn utspelas i mitten av 1800-talet, några år innan slaveriet upphörde i USA. Berättelsen kan kanske kallas simpel men den är ingalunda ointressant. Den tyska prisjägaren Dr King Schultz (Christoph Waltz) befriar Django eftersom han kan peka ut några skumma element som är efterlysta och hans följande måltavlor.

Efter att ha mejat ner en massa råskinn bildar Dr King och Django en ohelig allians och beger sig från Texas ner till Mississippi, där Djangos hustru (Kerry Washington) arbetar som slav hos den grymma plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Hans högra hand är den gamle betjänten Steven, en mörkhyad ögontjänaren och negerhatare av värsta sorten, alldeles förträffligt tolkad av Samuel L. Jackson.

Bra dialog

Filmen innehåller många våldsscener samtidigt som Tarantino sin vana trogen gett stort utrymme åt dialogen, speciellt i filmens senare del.
Våldet förverkligas för det mesta så stiliserat att det inte känns "verkligt". Django Unchained är också en hedersbetygelse till den klassiska västernfilmen, bland annat Sergio Leones spaghettivästern Den gode, den onde, den fule, liksom Mandingo och Tyst hämnare. Filmens musik är gjord av flera kompositörer som alla komponerat var sitt musikstycke till filmen, bland andra Ennio Morricone, Rick Roos och John Legend.

Jamie Foxx gör en av sina bästa roller någonsin, Christopher Waltz är också bra, men inte så lysande som i Inglorious Basterds. Till Leonardo DiCaprios skådespel ställer jag mig mest skeptisk, han gör bättre ifrån sig än väntat men är fel person för rollen. Fastän filmen är lång håller den tittarna rätt stadigt i sitt grepp. Tarantinos åttonde film hör ändå inte till regissörens bästa, men hans osvikliga känsla för drama och humor är värda en närmare bekantskap.