Passionerade famntag

BORGÅ. Leo Tolstojs romanklassiker Anna Karenina har överförts till vita duken ett flertal gånger. Joe Wrights (Stolthet och fördom, Försoning) femte långfilm Anna Karenina skiljer sig från de övriga genom sitt förverkligande.

Berättelsen som sådan är ingalunda ny. Den handlar om den äldre tjänstemannen Karenins (Jude Law) vackra, sedesamma unga aristokrathustru och kärleksfulla mor Anna Karenina (Keira Knightley), vars liv i S:t Petersburg på 1870-talet får en ny vändning då hon förälskar sig i den jämnårige, stilige greven Vronsky (Aaron Taylor-Johnson - Savages). Kärleksaffären utvecklas hastigt till ett förbjudet förhållande och offentlig skandal.

Anna Karenina innehåller många passionerade famntag, men är ändå inget frossande i intima kärleksscener utan mera en återspegling av det ryska ståndssamhället under tsartiden. Här ruckade man inte ostraffat vare sig på de skrivna eller på de oskrivna lagarna utan konsekvenser.

Allmänt fenomen

För nutidsmänniskan kan filmen verka ålderdomlig, men då skall vi minnas att Anna Karenina berättar om ett för den tiden allmänt fenomen, nämligen ett olyckligt äktenskap mellan en äldre man och en yngre hustru och kvinnans längtan efter frihet, kosta vad det kosta vill.

I detta specifika fall handlar det om ett äktenskap där mannen åtminstone i boken framstår som betydligt fulare och ondare än i filmen, och som med sina påtvingade samlag påminner om en liknande äktenskaplig konstellation i Tjechovs Morbror Vanja.

På teater

Det exceptionella med filmen är att den utspelas på en påkostat vacker teater med ständigt skiftande kulisser. Det här är ändå så bra förverkligat att man efter en stund inte förstår att filmen kunde ha gjorts på ett annat sätt. Parallellerna till Lars von Triers Dogville är uppenbara. Ibland öppnar sig dörrarna från teatern ut mot vida sädesfält om sommaren eller vita frostbitna vinterlandskap. Det ger filmen bra kontrastverkan.

Keira Knightley samarbetar för tredje gången i en huvudroll med regissören Tom Wright. Hon är rätt person för rollen och spelar inte dåligt sin fragila och dockliknande roll, men hon gör det monotont och förutsägbart och småningom blir hennes manér nästan irriterande. Både Jude Law och Aaron Taylor-Wright svarar för två pålitligt hyfsade men ändå rätt intetsägande gestaltningar.

Till filmens behållning, vid sidan av ett visuellt nyskapande och en rik dräktprakt, hör den svenska skådespelaren Alicia Vikander (A Royal Affair) och irländaren Domhnall Gleeson (Harry Potter och Dödsrelikerna del 1 och del 2), vars varsamt framskridande parförhållande har den rätta äkthetskänslan.