Familjen som spolades i väg

BORGÅ. Efter den värsta naturkatastrofen i modern tid, den 26 december 2004, lärde sig alla vad ordet tsunami betyder. Det var också väntat att en film småningom skulle dyka upp. Det gör den med den spanska regissören Juan Antonio Bayonas andra film The Impossible.

Om Bayonas gjorde pangdebut med skräckfilmen Barnhemmet (El Orfanato) 2007 är The Impossible snäppet svagare, men inte dålig.
Det handlar dels om en katastroffilm, dels om en högdramatisk och aningen sentimental berättelse om en familj som tillsammans med tiotusentals främlingar splittras när den enorma vågen efter en jordbävning ute till havs sveper in över semesterfirarna i Thailand.

Omarbetat

Filmen bottnar i en sann historia om en spansk familj på julsemester i Thailand. Den är omarbetad till ett mera västerländskt tillgängligt format med en fempersoners australisk familj i fokus. Det här kan man kritisera, men att huvudrollerna görs av Naomi Watts (Mulholland Drive, The Ring) och Ewan McGregor (I Love You Phillip Morris, Cassandra´s Dream) är ett starkt och bra val.

Inledningen när vågen med enorm kraft sveper bort allt i sin väg och människorna hamnar djupt under vattenytan och av en slump klarar sig eller går under hör till filmens bästa bitar i sin trovärdiga hyperrealism. Också kampen för att överleva i den påföljande malströmmen är övertygande filmarbete. Här fokuserar sig filmen på modern (Watts) och hennes äldsta son Lucas - en utmärkt Tom Holland i sin debutroll. Barnskådespelarna gör överlag mycket fina roller i den här filmen.

Minus

Det som fungerar mindre bra är filmen inte undgår melodramats fallgropar och den högdramatiska användningen av musiken.
Symfoniorkestern står i som bara den i de många i och för sig bra och känsliga filmsekvenser där de sargade familjemedlemmarna i ett närmast totalt kaos letar efter varandra längs stränder och på sjukhus. Som helhet är The Impossible ändå en sevärd film med mycket starka känslor och gott skådespel.