Uppgörelse med det förflutna

BORGÅ. Den kalla elden (Norstedts, 2012) är Arnaldur Indriðasons nionde bok på svenska och den sista delen i en kvartett böcker som föregåtts av Frostnätter, Mörka strömmar och Svart himmel om polisarbetet på Island.

I den första boken utredde kommissarie Erlendur Sveinsson ett mord medan hans kolleger Elínborg och Sigurdur Óli blev huvudkaraktärer i de följande böckerna, där det också framgick att Erlendur var på resa i sina barndomstrakter för en längre tid.

Efterspaningar

Det är det här Den kalla elden handlar om. Erlendur är tillbaka där han växte upp, plågad, jagad och beslutet att en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Vi talar om den gången hans far, hans lillebror och han själv, tio år gammal, tar sig upp på fjället för att söka efter får då de överraskas av en våldsam snöstorm. De kommer från varandra, fadern och Erlendur räddas, men lillebror hittas aldrig. Inte heller fadern blir längre den han var. Samma kväll tragiken slår till försvinner också en ung kvinna under mystiska omständigheter. Erlendur söker svaren på de två händelserna.

Öppnar sig

I boken öppnar sig för första gången den dystra men målmedvetna Erlendur en aning mera för läsarna. Det isländska landskapet bildar en värdig vinjett för hans sökande och övergår från trist grått till det vita fjällandskap där Erlendur som barn levde med sin familj. I dag är barndomshemmet ett grått, förfallet hus, som är högkvarter för Erlendurs under hans efterspaningar.

Han undersöker ett fall där en grupp engelska soldater i svår snöstorm under krigstiden försvinner och lokalbefolkningen samlas för att hjälpa dem. Flera soldater dör men i samma snöstorm, vintern 1942, försvinner alltså även en ung kvinna på väg till sin mor.
Erlendur letar systematiskt upp människor som kommer ihåg den unga kvinnan. På vägen möter han vilsna människor, han minns dödskylan från den dramatiska dagen då brodern försvann och han börjar inse vad som hänt den försvunna kvinnan. Gamla människor med en massa benrangel i skåpet ruskas nämligen om med den frenesi endast den envetna Erlendur är förmögen till.

Samtidigt möter han en rävjägare. De börjar prata om tragedin i Erlendurs barndom, om ockulta ting som råder uppe på fjällen och om tecken som tyder på att Erlendur kanske kan avsluta det svåraste kapitlet i sitt liv.
Den suggestiva och medryckande berättelsen är ingen ordinär deckare utan mera ett psykologiskt drama som visar hur det förflutna påverkar oss alla.