Fången som lyckades? fly från Nordkorea

BORGÅ. Det finns en bred litteratur om politiska fångar som överlevt vistelsen i sovjetiska Gulagarkipelagens arbetsläger. Men Shin Dong-huyk är den enda som vuxit upp och lyckats rymma från ett nordkoreanskt fångläger.

Boken Flykten från läger 14. Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger (Norstedts, 237 sidor) av den prisbelönta amerikanske författaren och journalisten Blaine Harden i Tomas Håkansons översättning är grym och omskakande läsning.

Man kan med fog undra om Shin Dong-huyks berättelse är sanningsenlig. Författaren undviker inte frågan när han konstaterar att Shin Dong-huyk talar sanning. Hans kropp bär ännu spår av ärr han fick då han brändes över öppen eld. Ett finger på höger hand är avhugget. De som förhört honom är övertygade.

Shin Dong-huyk satt i den värsta sortens läger, ett totalt kontrollområde där vakternas nycker och godtycke avgjorde om man överlevde eller inte. Han föddes 1982 i Läger 14, dit hans far förpassades efter att hans två bröder flydde under Koreakriget. Blodsskuld var bara ett av diktatorn Kim Il Sungs bestialiska påfund: släktingar till statens fiender straffades i tre generationer för sina föräldrars brott.

Omvänd moral

Moralen i Nordkorea och i fånglägren i synnerhet var omvänd, galen och omänsklig. Kärlek och humanitet var okända begrepp, man belönades när man angav sina medfångar och det var vad Shin gjorde när hans mor planerade ett flyktförsök tillsammans med sin son, Shins bror, 1996. Shin berättade om det för en nattvakt.

Men vakten använde uppgifterna till egen nytta. Shin hamnade i lägrets tortyrkammare, där han hängdes upp i krokar, brändes över öppen eld och ådrog sig variga sår som det tog månader att läka. Till slut blev han litet bättre, bara för att hamna på en avrättningsplats där han tvingades bevittna moderns hängning och broderns arkebusering.

Och det enda Shin kände då var ilska - över att hans mors och brors "brott" höll på att kosta honom livet. Först efter flykten lärde han sig vad kärlek och känslor för en annan människa innebar. I lägret stal de utsvultna fångarna majs, kål och vad man kom över, såg man någon annan göra det, innebar en angivelse att man själv belönades med litet extra mat.

I lägrets skola kritiserade läraren systematiskt eleverna för felen de gjort dagen innan. Ingen fick utebli från undervisningen oberoende av hur sjuk man var. Det var normalt att slå fångar, instruktörerna lärde Shin att aldrig le och att betrakta medfångarna som hundar och grisar. Om en fånge dog av misshandel spelade det ingen roll. En lärare hittade fem majskorn i fickan på en liten sexårig flicka. Inför Shins och de övriga skolelevernas ögon pryglade han ihjäl henne med en käpp.

Liksom nazisterna använde Nordkoreas regim inspärrning, hunger och skräck för att skapa en sluten värld med totalt kontroll över fångarna. Men där Auschwitz existerade i tre år är Läger 14 en femtio år gammal pinoinrättning, ett ständigt åtgående experiment i förtryck och psykologisk kontroll med fångar som vakterna isolerar, kontrollerar och hetsar mot varandra från födseln.

Flykt och skuld

Först när medfången Park i tortyrcentret blev Shins heltida sjukvårdare och berättade om för honom om världen utanför, väcktes lusten att fly därifrån. Tillsammans planerade Shin och Park flykten 2005. Men Park brändes ihjäl på elstängslet, vilket samtidigt gjorde att hans döda kropp blev en isolator så Shin kunde krypa över honom ut i friheten.

Han tog sig till Kina och vidare till Sydkorea, där han mottogs med en axelryckning, nordkoreanska flyktingar stod inte högt i kurs. Lyckligtvis var hans historia unik, han träffade goda människor och kom till USA där han arbetar för sina olycksbröder- och systrar i ett system, som enligt Amnesty innebär att 200 000 personer sitter i fångläger, dömda som regimmotståndare. Shin Dong-huyk brottas fortfarande med skuldtyngda minnen och den för honom svåraste skuldbelastningen av alla - varför just han lyckades fly.