Gamla stammisar i skapartagen

Påfundet att skriva en bok väcktes när Ulf Andersson och hans tidigare officerskamrater under en lunch på officersmässen kom på idén att berätta om livet på Nylands brigad i slutet av 1900-talet. Konceptet är inte illa. Många värnpliktiga som tjänstgjort på brigaden känner igen både miljön och personklientelet.

Boken inleds med ett dödsfall. En gammal överstelöjtnant har avlidit och hans pensionerade officersvänner går på begravning och minnesstund i officersmässen i Dragsvik. Medan gravölet inmundigas, minnen ventileras och forna tiders kamratskap flyter upp till ytan, beslutar de sig för att hjälpa en av officerarnas släktingar som inte vet vad de skall ta sig till med en tom gammal svingård.
Resultatet blir flera möten och bastubad med brainstorming.

Bland en massa refuserade förslag kommer man på ett vinnande: att göra om svinhuset till äldreboende för pensionerade officerare, inkluderat dem själva. Det här sätter fart ordentligt med fart på gubbarna, som under sin aktiva tid skämtsamt kallade för fältsvin, vilket de betraktade som en hedersbenämning.

Bra flyt

Ulf Andersson är en god berättare som på ett löpande och bra språk väcker gamla minnen till liv hos dem som valde att tillbringa omkring ett år i fosterlandets tjänst vid vår enda svenskspråkiga brigad.

Mustiga historier om mer eller mindre egenartade officerare och om militärlivet på brigaden blandas med fiktiva inslag som lockar till skratt. Ett pikant stildrag är att ta med några passusar med infanteristernas och artilleristernas skyddshelgon Sankt Sebastian och Sankta Barbara, som uppe i himlasfären med vänlig fördragsamhet betraktar fältsvinens företag.

I boken ingår också faktakunskap. Bland annat får man veta att något renodlat artilleri inte längre existerar i Dragsvik, men nog två kustkompanier och en amfibieskola. En planritning över officersmässen visar i alla fall att ett av utrymmena fortfarande kallas artillerirummet. Fältsvins berättelser finns i välförsedda bokhandlar.