Det måste ha varit kärlek

Regissören från Norge med norsk far och finsk mor förlitar sig helt på sina huvudrollsinnehavare. Replikerna är till stora delar improviserade.
Kaisa (Pamela Tola) reser med sina två väninnor (Laura Birn & Pihla Viitala) till Istanbul där de träffar tre turistande unga norrmän som bor i grannhuset. De ordnar en liten grillfest och snart är Kaisa förälskad i Jacob (Espen Klouman-Høiner). Men han är inte så intresserad utan drar vidare medan hon reser till Oslo för att arbeta som koreograf för en dansproduktion

I Oslo stöter hon på Andreas som till det yttre liknar Jacob som ett bär, men till skillnad från honom inte är affärsman utan korgbollsspelare. De hittar varandra och flyttar ihop, men Kaisa kan inte slita sig från minnet av Jacob, i synnerhet inte när Andreas liknar Jacob så mycket. Dessutom är Andreas som person mycket mer komplicerad än sin like.

Filmen saknar nästan helt intrig och fungerar närmast som en spegelbild av vårt moderna samhälle. Det har blivit allt enklare att resa i väg och bygga upp en framtid litet var som helst, men frågor om parbildning och äkta kärlek är fortfarande problematiska. Hur mycket kan man lita på en okänd utan att bli bedragen? Hur långt skall man gå för att rädda ett förhållande?
Filmen ger inga svar och kommer inte med några pekpinnar. Behållningen finns i den finstämda regin och det lyhörda samspelet mellan Pamela Tola och Espen Klouman-Høiner i en dubbelroll.