Spänning utan våldsorgier

 BORGÅ. Kriminalromanen Hypnotisören av Lars Kepler är en av de största svenska boksuccéerna efter Millennium-trilogin både i Sverige och internationellt. Efter tiotals år av framgångar med amerikanska filmer är Hypnotisören också den första svenska långfilm som Lasse Hallström regisserar på 24 år. Och den är inte illa - tittarna håls på sträckbänken utan våldsorgier.

Hallström (Gilbert Grape, Chocolat, Ciderhusreglerna) är ändå ingen utpräglad thrillerregissör. Han fokuserar mera på äktenskapsproblemen mellan psykiatern och hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) och han hispiga och svartsjuka konstnärshustru Simone (Lena Olin) än på polisutredningen av de grymma morden på stora delar av en hel familj. Polisen med kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) i spetsen går visserligen på som i kriminalfilmer i allmänhet, men filmen påminner ändå mera om Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap än actionraffel.

Hypnotisören handlar i ett nötskal om en familj som hittas mördas i Stockholm strax före jul. Bara sonen Josef 15 år (Jonatan Bökman) överlever med svåra skador medan äldsta dottern saknas. Kriminalkommissarie Joona Linna tar sig an fallet och ber hypnotisören Erik Maria Bark att få Josef att vittna under hypnos.

Filmen har strukturen av en traditionell deckare med bestialiska mord och en obligatorisk jakt på de skyldiga. Slutet blir därför ganska förutsägbart. Ändå är det spektakulärt gjort – med finalscen i en buss ute på svag is – och här har Hallström varken sparat på effekter eller spänning. I övrigt är dramatiken ofta mera psykologisk än fysisk. Vissa logiska luckor förekommer men inte så att de skulle förta trovärdigheten.

Tobias Zilliacus har fått en för honom lämplig roll och gör en bra gestaltning av den seriösa och skärpta kommissarien med sitt finlandssvenska idiom. Mikael Persbrandt spelar som han brukar beträffande poséer och tonfall. Också Lena Olin gör vad hon kan av sin otacksamma roll som hysterisk kvinna.