Vackert, men var blev magin?

Min vän Toto och Gömd av andar hör till några av mästerregissören Hayao Miyazakis oförglömligaste filmer, fyllda av en sällsam magi som både lockar och skrämmer en smula. Den här gången har Miyazaki den äldre skrivit manuset medan hans son Goro Miyazaki regisserat Flickan på kullen, pojken i hamnen, med handlingen förlagd i Yokohama 1963, året innan Tokyo befinner sig i världens blickpunkt som värd för de olympiska sommarspelen.

Flicka i huvudroll

Huvudpersonen är liksom alltid i Miyazakis filmer en flicka, den unga Umi, som bor med sin mamma och systrar i ett hus vid havsstranden. Hennes pappa som var kapten på ett fartyg i handelsflottan försvann under Koreakriget. Men varje morgon hissar dottern signalflaggor i hopp om att de skall leda honom hem.

I samma skola som Umi går Shu från hamnkvarteren, en ung idealist som på fritiden ger ut skolans tidning i ett gammalt rivningshotat klubbhus. Det används också av skolans andra klubbar, mest unga män. Handlingen utspinner sig kring skolelevernas kamp mot fastighetsbolagen. Eleverna vill ha kvar huset och får skolflickorna med sig. De anmäler sig med moppar och skurborstar och gör byggnaden hemtrevlig på nytt. Samtidigt utvecklas tvekampen om klubbhuset till en tvist på ett högre plan mellan gammalt och nytt. Det är heller ingen slump att Tokyo-olympiaden finns med i bakgrunden, eftersom strävan efter förnyelse representeras av industrimakten Japan, som nu på allvar håller på att stiga upp ur askan efter krigsårens trauman.

Filmen är helt klart mera riktad till en vuxen- än en barnpublik men kan kännas litet långrandig på grund av avsaknaden av den drive och fantasi som karakteriserar Ghibli. Däremot är den varma färgvärlden och landskapsvyerna med sina målade kulisser fortfarande stålande vacker animationskonst och visst är filmen både sympatisk och snäll.