En otillgänglig samlare

En tolvårig pojke, Tom, är berättelsens jag. Han bor med sin mamma och äldre syster och han samlar på kapsyler och tobakspaket. I den lilla lägenheten har han sin privata vrå kring den bäddbara soffan i vardagsrummet, under den ligger hans samlingar i kartonger. Det finns dagar då han låter bli att gå till skolan och i stället släntrar omkring och söker saker som kunde platsa i samlingarna. Tom är en ensam pojke, hans bäste vän Mats har vid föräldrarnas skilsmässa flyttat med pappan till Trollhättan. Tom får lov att tänka sig in i vad Mats skulle ha gjort i olika situationer som han nu ensam råkar in i.

Toms värld är tuff, pojkgängen och pojkarna befinner sig i en ständig maktkamp, han vill komma vidare: "... jag ville in i vuxenlivet, bort från våldet och hoten och kraven. Bort från krigen, det var så vi kallade dem. De vuxna trodde vi bråkade, vissa att vi kivades. Vi själva visste att vi befann oss i krig. Varenda dag, året om".

Parallellt löper berättelsen om Bo, en vuxen samlare som samlar på bland annat vimplar och bilar som han ständigt mekar med. Han bor med Viola. Bo har också ett annat, mera undanskymt liv, han tycker till exempel att långa naglar är häftiga och hoppas att de unga kvinnor han hemligen brevväxlar med ska sända honom sina avklippta naglar.
Tom blir bekant med Bo, men framför allt med Viola och mellan dem utvecklas en fint beskriven vänskap.
I Samlaren löper två parallella berättelser, dels Toms, dels berättelsen om den verkliga samlaren.
Violas och Bos liv beskrivs genom Toms, iakttagarens ögon: Viola och Bo tycktes inte märka något... jag satt på min vanliga plats (hos dem) och iakttog allt. Det var som det brukade. Det var som det skulle vara, som det alltid hade varit och alltid skulle förbli.

Svårtillgängligt

Samlaren är en bok jag har svårt att förhålla mig till. Jag både fascineras och förblir oberörd.
Här finns ett par goda storyn, här finns fina beskrivningar av pojkars tuffa tillvaro matchad med torr rättegångsprosa. Här finns träffsäkra bilder, som den som beskriver ett nyare bostadsområde: Asfalten började alldeles nära torget. Först grusvägen mellan bostadshusen, kantad av gräsbevuxna diken, sedan det asfalterade torget med fontänen och stenmuren nedanför kyrkan. Upplägget var gamla tidens lösa skjortkragar där bara det som skulle visas upp räknades.

Jag har med behållning läst Åsbackas Döbelns gränd och Orgelbyggaren. Och jag trivs bra med hans prosa också nu. Men vad vill han säga med Samlaren? Vad är det som utlöser händelserna och varför? Vad är det som gör att berättelserna behöver varandra? Trots två genomläsningar hittar jag inte den egentliga biffen.
Ingeborg Gayer