På rymmen till det förlorade paradiset

Filmens unga huvudpersoner, tolvårige Sam (Jared Gilman) och hans jämnåriga flickvän Suzy (Kara Hayward) är på rymmen. Den lilla grabben med de tjocka glasögonen och pälsmössan med svans tar till schappen med filmens konstigaste flicka. Han är det högintelligenta barnhemsbarnet som också bland scoutkamraterna utsätts för mobbning. Tösen med kikaren ständigt i faggorna är för sin del urless på sina förmögna, egendomliga föräldrar, advokatparet Bill Murphy och Frances McDormand. Snart är hela det idylliska samhället involverat i jakten på de små rymlingarna.

Varje sidofigur har också emotionella störningar, det gäller den välmenande men misslyckade scoutledaren och kontrollfreaken Edward Norton, den snälla ungkarlspolisen Bruce Willis, Harvey Keitel som kolerisk, högsta scoutboss och Tilda Swinton som socialtant med massor av skinn på näsan.

Central kärleksstory

I centrum finns den vackert spirande kärleksstoryn mellan Sam och Suzy. I filmen berättas ömsint och humoristiskt om varför de tidigare brevvännerna fattar tycke för varandra och vart de vill. De vill fly bort och hamnar rätt i Wes Andersons borttappade oskuldsfulla barndomsvärld i New England på amerikanska östkusten år 1965.

Men också det förlorade paradiset har sina egna ormar i form av förföljande små scoutgossar och oförstående vuxna. Färgsättningen understryker handlingen, flykten går i ett nostalgiskt grönt och vackert kuperat landskap, korsat av bäckar och med det stora havet som fond. Interiörerna är tryggt brungula, kläderna tidsenliga och fler överraskningar väntar bakom knuten.
Musiken med fransk sextiotalspop och klassiker som Benjamin Britten dånar på i bakgrunden, sommaren välkomnar en i urblekta färger och skådespelararbetet med kända ansikten och nykomlingarna Gilman och Hayward löper friktionsfritt. Något djup kan man knappast tala om men den som vill se litet mera av den karakteristiska Wes Andersonska egensinnigheten skall inte missa Moonrise Kingdom.