Kvinnor med ofattbara livsöden

Livsöden som vi i vår skyddade tillvaro inte ens kan föreställa oss tonar fram i Hbl- journalisten Sonja Hellmans bok Kvinnor utan land, femton berättelser (Schildts & Söderströms augusti 2012, 195 sidor). Kvinnorna kommer till tals, Hellmans roll är lyssnarens och förmedlarens.

Sonja Hellman avslutar ett avsnitt med "Som medmänniska är jag besviken på asyllagstiftningen som inte kan erbjuda människor som Zarmina något skydd". Det kunde stå som ledord för boken. Som medmänniska blir man upprörd över vad en del av dem har gått igenom.

Slag mot ansiktet

Zarmina från Afghanistan gifte sig tidigt. Hon misshandlades ofta, mannen slog mot hennes ansikte för att förstöra hennes utseende.

Hon skyddade sig med händerna och fingrarna är därför krokiga av obehandlade benbrott. Hennes ben bär spår av det kokande vatten som han hällde över henne. När hon lyckades ta sig till föräldrahemmet fick hon vård och småningom ordnades en skilsmässa genom falska dokument.

Men hela familjen blev hotad av mannen som på olika sätt började trakassera den. Zarmina flydde med sina två små barn och kom småningom till Finland och började en lång och plågsam väntan på uppehållstillstånd. Hon fick avslag eftersom våra myndigheter anser att hennes far kan ta hand om henne. Och att Kabul är tryggt att bo i. Hennes problem är att hon inte är förföljd av en regering utan av en enda människa och att Kabul av våra myndigheter klassas som en trygg plats.

Hon överklagade och levde på en ort där man inte ansåg att man har råd att låta den lilla sonen gå i förskola för att lära sig finska och där människor kom fram och sade att hon åkte snålskjuts på deras skattepengar. Men arbete fick hon inte eftersom hon inte hade något uppehållstillstånd. Zarmina är 31 år, vill ha en framtid, vill arbeta, men för henne och de två små barnen finns det ingen plats i vårt land.

Zarmina är bara en av många som Sonja Hellman lyfter fram. En intervju har lett till en annan och det har blivit en angelägen bok där femton kvinnor ger röst åt väldigt olika livsöden. Den gemensamma nämnaren är att de alla är muslimer. Några har blivit gifta med män som redan har bott här, en del har flytt undan krig och våldsamheter. Men alla verkar ha liknande erfarenheter av hur det är att leva som invandrare i Finland.

Isolerade

Många av kvinnorna lever isolerat och vet inte hur de kunde få hjälp eftersom de saknar fungerande sociala nätverk och kontakten med våra myndigheter uppenbarligen är snårig. Regelverken är svårtydda och kurserna i landets språk otillräckliga.

Oberoende av om de kommit hit som välutbildade eller inte, så verkar svårigheterna vara desamma. Myndigheterna saknar både medkänsla och kunskaper och ensamma åldriga invandrare kan bli helt lämnade åt sitt öde om det inte finns någon som vill ta sig an deras sak.
Dessutom finns det kulturella skillnader. Kvinnorna kommer från länder där familjerna är stora och det alltid finns någon att tala med och få hjälp av. Isolationen här skapar hemlängtan och depressioner.

Sonja Hellmans intervjubok är viktig. Lyhört låter hon kvinnorna själva berätta. Man grips av deras livsöden och slås av frågan hur det är möjligt att vårt samhälle har råd att låta mänskliga resurser ligga i träda i åratal i stället för att få dem att bli aktiva delar av det finländska samhället.
Sonja Hellmans Kvinnor utan land borde vara obligatorisk läsning för myndighetsutövare, beslutsfattare och populistiska politiker.

Ingeborg Gayer