Ulla-Lena Lundberg gör? en bländande comeback

BORGÅ. Författaren Ulla-Lena Lundberg återkommer efter elva år med en roman och hon gör det men en övertygelse som får en att hicka till av förtjusning. Is (Schildts & Söderström, 365 sidor) är en berättelse från den åländska skärgården i slutet av 1940-talet. Som med all stor litteratur blandas glädje med stort vemod efter läsningen.

Efter Åke Hellmanbiografin Människan och målaren skriven tillsammans med Erik Kruskopf och faktaboken om klippmålningar Jägarens leende från 2005 respektive 2010 är det inte fel att påstå att romanen var efterlängtad.

Bra anslag

Presentationen på bokens baksida kan göra en och annan betänksam. Kan en skildring om ett ungt par som slår sig ned i en prästgård på de karga Örarna i åländska utskären bli intressant. Visst kan den det. Ulla-Lena Lundberg har författat en roman som har allt: dramatik, humor, frågor om liv och död, en brett upplagd person- och naturskildring och allt skrivet med stor glöd och språklig elegans.

Ibland berättar redan anslaget något om vad som väntar läsaren. Romanens första mening lyder så här: "Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt människoliv saknar betydelse".
Här handlar det om postföraren Antons tankar, kloka men också ödesmättade funderingar om varsel och övernaturligt, som återkommer flera gånger i boken. De saknar inte sin betydelse för den dramaturgi författaren bygger upp med början i dur och slutet i moll.

Huvudpersonen, den unga prästen Petter Kummel med föräldrar och bröder fanns med redan i Lundbergs senaste roman Marsipansoldaten. Nu anländer han som ny församlingspräst till Örarna tillsammans med sin temperamentsfulla, ytterst beslutsamma och flitiga hustru Mona. Det räcker inte länge förrän lokalbefolkningen tagit dem till sina hjärtan. Församlingen, känd för sin sång, sjunger med ens som aldrig förr, inspirerade av sin nya prästs starka, goda sångröst, ja hela församlingslivet blomstrar upp, livsglädjen sprudlar, kärleken står i blom, allt andas hopp och framtidstro.
Snabbt blir man också du med bokens karaktärer, klockaren, kyrkvärden, prästen på grannön, den hemlighetsfulla ryska doktorn Gyllen och många andra med både tydliga och mindre framträdande konturer.

Vardagsliv i moll och dur

Ulla-Lena Lundberg är en mästerlig beskrivare av det vardagliga livet på ön och det gäller både människorna och naturskildringen.
Det handlar bland annat om hur mer eller mindre dolda konflikter bland församlingsmedlemmarna börjar förgifta tillvaron. Det handlar om hur Petters framgångar som präst naggas i kanterna av smärre misslyckanden som far och äkta man, hur omvärlden förväntningar på att ständigt passas upp i prästgården får den ansvarskännande Mona att tappa humöret och bli allt mer distanserad. Ibland skärper det till ordentligt och man kan eventuellt ana en kommande katastrof.

Beskrivningen av öns natur är som att betrakta en utsökt målning: en dramatisk islossning i vårens skarpa ljus och stålande vackra sommardagar med solstänk på fjärdarna växlar om med vinterstormar som får mattorna i den glesa prästgården att knottra sig i golvdraget. Samtidigt som isen lägger sig blir utrymmet med ens också större, alla rör sig med skridskor och sparkstötting i vintermörkret, antingen på visiter eller för sitt eget höga nöjes skull.

Det är också på isen romanen får sin vändpunkt och en ny, nattsvart klangbotten. Ulla-Lena Lundbergs beskrivning av den sorg som mot slutet av romanen drabbar prästfamiljen och hela ön är upprörande men samtidigt stor och gripande läsning.
Is är en i jämförelse med Marsipansoldaten mera koncis och komprimerad. Det hindar inte att Ulla-Lena Lundberg skrivit en av sina bästa romaner och på ett språk som bara fåtal samtida finlandssvenska författare klarar av.