Visuellt anslående vampyrsatir

Filmen är en typisk skruvad Burtonproduktion med väldoserad svart humor. Olycksbådande moln driver omkring i nattens timmar medan unga damer kastar sig ned från en klippa i havet, vampyrer stiger upp från kistans djup och gör slarvsylta av förbipasserande, allt medan en långsint häxa förpestar vardagen med gruvliga förbannelser.

Filmen baserar sig på en serie från USA på 19760- och 1970-talet där utpressare och mördare, vampyrer och gastar bildade persongalleri. Filmen startar med en snygg gotiskt inspirerad introduktion om den framgångsrika engelska 1700-tals gentlemannen Barnabas Collins (Depp) från Liverpool. Han gör en häxa (Eva Green – Casino Royale) besviken i kärlek och utsätts för en förbannelse som förvandlar honom till vampyr. Och inte nog med det, han blir dessutom inspärrad i en kista för att dyka upp 200 år senare år 1972.Hans vägar för direkt till Collins släktgods i USA, prototypen för ett riktigt spökslott, som med sina inhysingar under decenniernas lopp utsatts för ekonomiskt och moraliskt förfall.

Barnabas går med stor effektivitet in för att lyfta upp släkten tillbaka sin forna glans och det lyckas tills den onda häxan från 1700-talet än en gång uppenbarar sig i en sexig förpackning och som ledare för det lilla fiskesamhället. Med en tvetydig, gammaldags moraluppfattning går Barnabas in i en giganternas tvekamp som varken sparar på folk eller byggnader.

Slottets häftiga persongalleri med Helena Bonham-Carter som utflippad psykolog, Jack Earle Haley som försupen gårdskarl, Cloe Grace-Moretz som rebellisk tonårsdotter, Bella Heathcote som gåtfull guvernant och Michelle Pfeiffer som släktens kraftkvinna ger rikligt med utrymme för många dråpliga episoder.
Birollerna är bra men det vill inte riktigt ta fyr mellan Johnny Depp och Eva Green. Det är visuellt, i scenografin och i specialeffekterna, Dark Shadows har sin styrka.