Kärleksyttring med musikens kraft
Den tvåspråkiga barnpjäsen om Jean Sibelius i kattskepnad är en förträfflig berättelse om kärlek, vänskap och musikens kraft.
LOVISA Förväntan ligger i luften bland ettorna som samlats i Lovisa huvudbiblioteks stora sal denna fredag förmiddag. Det är nämligen ingen sedvanlig sagostund som nalkas utan något utöver det.
Fullkomlig tystnad råder i den fullsatta publiken när vacker violinmusik plötsligt börjar leta sig fram mellan bokhyllorna. Strax träder en violinspelande katt iklädd frack in på den provisoriska scenen bestående av ett skrivbord täckt av högar med papper och nothäften. Katten som heter Janne, lägger ifrån sig violinen, plockar upp en bild av en vit katt prydd med en rosa rosett, håller om bilden och ler kärleksfullt.
Publiken är på plats för att titta på en nyskriven tvåspråkig pjäs, Kirje Ainolle – Brevet till Aino som framförs av pjäsens författare Elina Mieskolainen och Maria Linde. En timme innan ettorna bänkat sig i biblioteket har pjäsen haft premiär för några daghemsgrupper och i slutet av månaden och början av februari blir det turné i Pernå, Tessjö och Liljendal. Pjäsen som är skriven för barn i åldern 5-8 år är en lekfull berättelse om hur svårt det är att med ord uttrycka starka känslor.
Jannekatten (Elina Mieskolainen) är förälskad i den vita katten som heter Aino och har bestämt sig för att skriva ett kärleksbrev till denna. Men av skrivandet följer inget annat än ljudliga suckar och stön. Efter en stunds kämpande knycklar Janne ihop pappret och ropar högt på sin kompis Kalle.
Duktiga elever
Kalle (Maria Linde) är också en katt, en glad filur som himlar åt Jannes bedrövliga stavning och försynt undrar om det inte vore en bättre idé att komponera en vacker melodi i stället för att förgäves kämpa med ord som är så svåra.
Sagt och gjort, är man en kompositör av världsklass, torde det vara en enkel match att ge ton åt sina känslor. Fast riktigt så lätt är det ändå inte, särskilt inte då ens strömmingsälskande kompis ständigt stör koncentrationen med sitt högljudda smaskande och det trots allt inte är så där bara man plockar fram den lämpligaste melodin ur en gedigen samling. För bara det bästa är gott nog åt ens käraste.
Kirje Ainolle – Brevet till Aino är en på alla vis lyckad barnpjäs. Samspelet mellan Mieskolainen och Linde fungerar ypperligt och Lindes vackra sångröst ljuder fint i den höga salen. Samtidigt som pjäsen är underhållande och lockar fram många skratt finns här ett djupare budskap. Vi är alla duktiga på någonting och det gäller att värna om de goda egenskaperna och inte sörja det man inte kan.
Trots att den behandlar något så traditionellt som att skriva brev för hand (kanhända ett rätt obekant fenomen för dagens lågstadiebarn) och berättar om en 150 år gammal kompositör finns här ändå moderna element, som språket, som anpassats till dagens bruk.
Egentligen var det meningen att pjäsen, som kommit till med understöd av Svenska kulturfonden, skulle visas i fjol under Jean Sibelius jubileumsår. En försenad turné har ändå den fördelen att publiken vid det här laget är välbekant med kompositören. Efter pjäsen ställde skådespelarna frågor om kompositören och vid varje fråga flög flera små händer upp. Svaren var bevis på att eleverna känner till mycket fakta om Sibelius.
Det hela avslutades med morgongymnastik, givetvis till kompositörens toner.