Seriestripp blir sprudlande teater
Skrattsalvorna duggar tätt när de folkkära seriefigurerna Viivi och Wagner tar plats på teaterscenen i Hammars i Draamaleidits tappning.
Utöver det omtyckta paret dyker bland annat Viivis färgstarka familjemedlemmar och djävulen upp, vilket resulterar i den farsartade, glädjespridande om än något absurda föreställningen Viivi ja Wagner.
Det är söndagsmorgon hemma hos paret Viivi och Wagner som sover djupt i den lilla lägenheten som är inredd med omatchade second hand-möbler och en ambitiös källsorteringsstation. Plötsligt ringer väckarklockan och Leila Kiviluoma i rollen som Viivi stiger snabbt upp och börjar göra sig i ordning för den stundande dagen då ett besök av hennes föräldrar väntar.
Kiviluoma är till utseendet trogen sin karaktär Viivi med stort svart hår och iklädd svart polotröja och rödrutiga byxor, vilka har blivit försedda med vaddering för att skapa karaktärens något för stora bakdel. Samma gäller Timo Kinnunens gestaltning av svinet Wagner vars ansikte pryds av ett storslaget rosa gristryne.
Stereotyper underhåller
I pjäsen Viivi ja Wagner som skrevs av serieskaparen Juba Tuomola år 2006 är den stereotypa duktiga flickan Viivi i fullt sjå med att förbereda middagen och hinner även läsa på inför en kommande tenta i miljöetik. Allt detta gör hon medan den late Wagner sitter som fastklistrad i soffan där han förblir sittande i stort sett under hela pjäsen och bidrar inte med många knop. Ja, förutom att dricka öl och släppa sig förstås.
Under pjäsens gång varvas parets vardagstjafs om vem som ska städa och koka kaffe med Viivis försök att föra mer insiktsfulla samtal om deras relation, till exempel frågar hon Wagner om han vill ha barn. Wagner förstår sig inte på försöken utan retar i stället Viivi för att hennes studier står och stampar på samma ställe och visar heller ingen hänsyn till hennes vegetarianism.
Det hårdras och skojas om könsfördomar och om vad en kvinna respektive en man (eller i detta fall ett svin) söker i en parrelation. Det är alltså precis samma jargong på scen som det är i seriestrippen. Men munhuggeriet görs ändå med glimten i ögat då paret trots sina många olikheter känner både kärlek och ömhet för varandra.
Välspelad komik
En underhållande scen under första akten är när Joni Villanens djävul kommer för att lösa in Wagners själ som han tidigare sålt bort för tjugo mark. Det blir extra roligt när djävulen beskriver helvetet som landsbygd där allting bara går åt de sämre med urholkat serviceutbud medan allt är mycket bättre i himlen, staden.
Pjäsen kulminerar i andra akten när hela släkten oväntat nog är samlad. En av höjdpunkterna är när Viivis mormor återger berättelser från hennes ungdom som visar sig vara så pass vulgära att de till och med skulle få porrskådespelaren Henry Saari att rodna utbrister Raimo Hirvonen i rollen som Viivis pappa.
Det är inte en alldeles enkel uppgift att blåsa liv i seriefigurer men teatergruppen Draamaleidit lyckas göra det på ett förtjänstfullt sätt. Uppsättningens styrka ligger i det överdrivna skådespeleriet och det är särskilt Leila Kiviluoma, Ilkka Kinosmaa i rollen som mostern Fylli-Täti och Helena Kaasalainens mormor som genom sin mimik och kroppsspråk ger upphov till många skratt.
Helheten i Viivi ja Wagner fungerar bra men pjäsen upplevs stundvis som något långrandig och de drygt två speltimmarna kunde därför ha kunnat förkortas en aning för att få upp tempot lite. Den detaljrika scenografin och ljudeffekterna lyfter föreställningen. Ett komiskt inslag är till exempel skräckfilmsljudet som spelas varenda gång Viivis föräldrar omnämns.
Pjäsarrangemangen går inte riktigt än som på räls, men kanske är det premiärkvällens nerver som gör att både ljud och ljus emellanåt slås på med en viss fördröjning.
- Manus: JubaTuomola.
- Projektansvarig: Leila Kiviluoma.
- Regikonsult: Elina Stirkkinen.
- Scenografi, ljus och ljudeffekter: planerade av Leila Kiviluoma och förverkligade av Samuli Kiviluoma och Paula Simola.
- I rollerna: Leila Kiviluoma (Viivi), Timo Kinnunen (Wagner), Asta Ikonen, Raimo Hirvonen, Helena Kaasalainen, Ilkka Kinosmaa och Joni Villanen.
- Speltid: ca 1 timme och 50 minuter inklusive paus.
- Premiär på arbetareföreningshuset i Hammars den 2.1.
- Spelas därefter ytterligare fyra gånger.