Fakturera inte, gå på fotbollsmatch
"Lilla pappa, det är inte så lätt för dig heller" säger fjortonåriga Johan som vet att han snart ska dö i cancer. I Klockrikepjäsen Den där fjärde berättar hans pappa, spelad av Carl Alm, naket och självutlämnande om hur fruktansvärt svårt det är att se sitt barn tyna bort.
LOVISA Det dämpade ljudet av nabbdojor som träffar fotbollen, glada skratt, uppsluppna skrik, vrål: "Mål!". På konstgräset utanför Almska gården i Lovisa pågår ett lekfullt fotbollspass som inte alls hör till monologpjäsen Den där fjärde som spelas inne i huset. Men det kunde göra det.
För den sorg- och skuldtyngda rollen, som Lovisabördiga skådespelaren Carl Alm spelar, handlar om en pappa som har en son vars största dröm är att bli fotbollsproffs. Eller vars största dröm var att bli fotbollsproffs, för i pjäsen etableras från start att här är en man med en fjortonårig son som vilken stund som helst kommer att dö i cancer.
Det finns inga drömmar. Det finns inget hopp om en mirakulös tillfriskning. Det finns bara sorg, skuldkänslor och tankar som "om jag bara hade varit också psykiskt närvarande när familjen fredagsmyste med popcorn framför teven, och inte bara suttit där i soffan och tänkt på jobbet, på pengar, på prylar, på företaget".
Ärligt samtal
Så har det varit i tre år, två månader och elva dagar. Precis så lång tid har gått sedan Johans föräldrar kallades till läkaren för ett samtal om "järnbristen" som förvandlas till "cancerdomen". Och nu. Ingenting är som vanligt och blir det inte heller. Pappan för ett intimt, utlämnande och ärligt samtal med publiken. Han går hårt åt sig själv. Han plockar fram minnen, många minnen, där han felat eller kommit till korta i förhållande till sonen.
Carl Alm förmedlar oerhört finstämt pappans känslor. Om hur orättvis situationen är. Om hur hjälplös han känner sig. Om hur grannarna går omvägar då de ser honom. Om hur döttrarnas kompisar inte vågar hälsa som om cancercellerna smittade via prat. Om hur han när som helst skulle byta plats med sonen, den allt tunnare, glåmigare och benigare, i sjukhussängen. Men livet fungerar inte så.
- Manus: Benny Haag.
- Regi: Ann-Luise Bertell.
- I rollen: Carl Alm.
- Ljus- och ljud: Matti Raita.
- Klockriketeaterns gästspel på Almska gården i Lovisa den 27.11.
- Visas på Klockriketeaterns Diana-scen i Helsingfors ytterligare fyra gånger. Pjäsen kan också beställas.
- Ursprungligen uppförd på Wasa teater.
Brutal verklighet
Barn ska inte dö före sina föräldrar och barn ska inte ha cancer, det är publiken i Almska gården rörande överens om. Den där fjärde är en tuff pjäs att se, det är ingenting att hymla med. Näsdukarna åker fram inte en och två och tre gånger utan ofta – inte minst de gånger då pappan kommer på sig själv med att le, rentav skratta åt glada minnen tillsammans med sonen tills han blir väckt av den brutala verkligheten.
Lite hjälper visserligen samtalen hos "batikhäxan", psykologen som får pappan att förstå att det inte är hans fel att sonen har cancer och att det är tillåtet att tänka framåt, på familjens två små döttrar som också behöver sin pappa, på att man får vara glad utan skuldkänslor.
Precis dramaturgi
Trots att pjäsen startar från en punkt där det värsta är ett faktum, är helhetsintrycket av Den där fjärde varken nattsvart eller angstigt, åtminstone inte helt och hållet. Pjäsen i Ann-Luise Bertells regi är uppbyggd med en dramaturgisk struktur som påminner om en bergochdalbana: topparna med rejäla doser av självironi, galghumor och glada minnen väger upp de bråddjupa, sorgtyngda partierna. Tur är väl det för emellanåt kramar det till något oerhört i bröstet under föreställningens gång.
Pjäsens scenografi är avskalad. Fyra knallblå pinnstolar som refererar till den svenska reklamen från så där tio år tillbaka, den som också gett pjäsen dens namn. Med rikssvensk intonation, personifierande reklamens Krister Henriksson, tar Carl Alm till brösttonerna och återger texten: "I var fjärde familj inträffar det ofattbara" säger han och hänvisar till att ett av fyra barn på tusen som insjuknar i cancer dör. I reklamen sitter barn på tre av stolarna, en gapar symboliskt tom.
Vardagen är livet
"Fame, I'm gonna live forever, I'm gonna learn how to fly, high" klingar det ur pjäspappans mobil. Det är låten från Johans favoritfilm, den som fick sonen att tro på drömmen om att han kan bli större än Zlatan. Drömmen lever vidare, men inte Johan. Det blir ingen fotbollskarriär, inget fredagsmys, inga flickvänner för honom.
"Den lite tråkiga vardagen med fru och barn är det bästa i livet. Någon måste tydligen dö för att man ska förstå det" funderar Carl Alms pappa, mörbultad av livet. Hälsningen till publiken går inte att missta sig på: Ta vara på de gemensamma stunderna. Gå på fotbollsmatch i stället för att fakturera.