Musigt värre julfirande
Teatergruppen Barnens Estrad turnernar under veckorna fram till jul med pjäsen Mamma Mu och Kråkan firar jul. I helgen infann sig julstämningen, på svenska och finska, i både Sibbo och Borgå.
BORGÅ Två veckor in i november känns det lite avlägset att som Mamma Mu (Ellen Paulig) vänta på muciadagen och på att få överraska vännen Kråkan (Malin Olkkola) med att sjunga muciasången. Men okej, kör för det. Den godmodiga och alltid lika ivriga kon, bekant från Juija Wieslanders böcker, har trots allt pyntat till jul och i lagårdsfönstret hänger en inbjudande röd stjärna.
Det juvriga (Mamma Mu inspirerar till nyord) och fjädriga juläventyret inleds med att Anders Grönroos sätter stämningen med några vintriga ord och en trudelutt på dragspel. Barn är som tur är lättflörtade då någon nämner lucia (eller mucia i det här fallet), jultomte och julklappar, och den lilla teaterensemblen från Barnens estrad har publikens uppmärksamhet som i en liten ask direkt från start.
In genom lagårdsdörren flyger den otåliga Kråkan – med bandyhjälm som skydd om han skulle råka krocka med något träd i vintermörkret – och väntar på överraskningen som Mamma Mu utlovat. Den minimala rekvisitan (Lasse Andersson) formas av Mamma Mus hörn av lagården, med fönster, dörr och en lår som döljer ett och annat som enda tillbehör. Mer behövs inte heller.
Utanför fönstret, bortom åskådarnas blickar, kan ju vad som helst utspela sig. Till exempel kan bondens fru vara lucia med ljus i hår och försätta Mamma Mu i skön stämning – och Kråkan i panik för ”spöket brinner ju i håret”. Brandsläckare, brandalarm och en fantasibrandbil ute på gården får alla gånger en ung publik att jubla.
Nå det var ju inte det som var överraskningen utan Mamma Mu som sjunger muciasången för Kråkan iklädd ljuskrona i hornen, glitterband kring halsen och rött sidenskärp kring veka livet. Inte mycket till surpris tycker Kråkan, kaxigt och exakt spelad av Malin Olkkola, som river ner skratt då hon gömmer sig i lagårdslåren för att slippa höra kokompisen sjunga Staffan var en lagårdsdräng. Interaktionen med åskådarna fungerar hela tiden bra och, jodå, Kråkans gömställe avslöjas direkt av barnen.
Sångnumren med ackompanjemang av Anders Grönroos piggar upp publiken och till exempel Kråkan som rappar Tomtarnas julnatt och flaxar till något som påminner om breakdance gör succé. Mamma Mus sävliga vibrato i Ellen Pauligs skepnad är det heller inget fel på och tänk att hon tippetippetipptappat så mucket att det blivit vispgrädde av mjölken. Mycket charmerande med en kofröken som konsekvent byter ut alla y:n mot u:n för största möjliga mu-effekt.
Och så var det det där med de viktiga julklapparna. Stackars Kråkan slår in presenter till sig själv för att inte bli utan. Sorgligt, visst, men framför allt bryter det mot alla julklappsregler. Eller som ett av barnen i publiken ropar: ”Nej, så går det ju inte till”. Nej, det gör det ju inte och som sig bör så segrar vänskapen och de goda makterna i pjäsen Mamma Mu och Kråkan firar jul.
Pjäslängden på en halv timme och lite till är perfekt. Det räcker precis för att försätta publiken i julstämning och fröjdas över att väntan på julen kan börja. Snart är ju luciadagen här och sedan är det inte många veckor kvar till tomte och klappar. Det ska bli ”kosigt och musigt” så det förslår, för att låna Mamma Mu.
- Manus: Bobo Lundén efter Juija Wieslanders böcker.
- Regi: Henrik Grönroos.
- Dräkter: Sonja Dragon.
- Dekor, foto & grafik: Lasse Andersson.
- I rollerna: Ellen Paulig, Malin Olkkola och Anders Grönroos, musiker.
- Premiär i Sibbo den 14 november.
- Visas runtom i Svenskfinland tom. den 20.12, bland annat i Lovisa den 22.11 i Lovisanejdens högstadium.
- Längd cirka 35 minuter.