Från ekologi till scener ur ett äktenskap
En för Klockriketeatern karakteristisk föreställning med mera djup än yta handlar om ett ungt par som tvekar om att sätta ett barn till världen när det ser ut som det gör. Men ekologisk medvetenhet förbyts allt mer till relationsproblematik under resans gång.
Samtidigt som den brittiske författaren och regissören Duncan Macmillans pjäs Nästa andetag (Lungs) innebär svensk urpremiär i Finland är den Klockriketeaterns avsked till Dianascenen vid Skillnadsgatan eftersom man härefter är nödd och tvungen att agera nomadteater, på samma sätt som när allting började för snart 20 år sen.
Den stora frågan och alltings utgångspunkt i enaktaren är om mannen (Matti Raita) och kvinnan (Stina Engström – skådespelare och lektor i talteknik vid TeaK) ska våga skaffa sig ett barn?
De är garanterat inte ensamma om sin oro, många unga människor funderar i samma banor. Men frågan blir synnerligen aktuell för pjäsens unga tu eftersom det handlar om ett välutbildat, påläst par som känner till det mesta om miljöförstöring, överbefolkning, sviktande ekonomi och annat som förmörkar framtidsutsikterna.
Det blir mycket prat och analys i ett forcerat tempo kring de rätta orsakerna att skaffa sig ett barn. Men samtidigt intensifieras parets diskussioner om relation, ansvar och värderingar på ett mera allmänt plan. Det ger skådespelet en lätt bismak av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.
Skådespelarcentrerat
Dan Henrikssons regi är rätlinjig och tydlig, med utrymme för ett mera konstnärligt drivet angreppssätt via musik på gamla instrument.
Men visst är det skådespelarna som bär upp föreställningen, vilket de också klarar med såväl stil, elegans, rätt timing som rytmkänsla. Djupdykningarna mellan divergerande känslolägen går som på räls, Matti Raitas dialektala utvikningar på västnyländska inte att förglömma.
Bollar som ständigt befinner sig i luften handlar dels om könsbetingade olikheter typ Kvinnor är från Venus, män från Mars, dels om gemensamma värderingar som tvingas ge vika för det subjektiva och individuella.
Handlingen har också några mera oväntade drag och överraskningar på lut, i synnerhet mot slutet.
Matti Raita och Stina Engstöm levererar hur som helst en textmassa som både irriterar, roar, berör och känns sympatisk – främst tack vare Raitas insats. Engström får finna sig i att gestalta den mera stridbart problematiska satmaran och hon gör det bra.
Avskalat
Den avskalade iscensättningen i Nästa andetag hör till det extraordinära slaget.
Här spelar årets unga konstnär, Lovisabördige Ville Anderssons scenografi i kombination med Pietu Pietiläinens ljussättning en avgörande roll.
Den minimalistiskt estetiska scenografin går i svart och vitt, medan skådespelarnas kläder ackompanjerar i svart och grått.
Några stiliserade vita stolar och Ville Anderssons trädmålning mitt på scenen i kombination med lysande ljusbårder i halv- och helmörker ger fascinerande illusioner av ett kubistiskt rum samt ren och skär tomhet.
Skådespelet inleds och avslutas och interfolieras av Uli Kontu-Korhonens schamanistiskt inspirerade musik där hon själv och skådespelarna deltar instrumentalt.
- På Klockriketeatern, Skillnadsg. 7 B.
- Manus: Duncan Macmillan.
- Regi: Dan Henriksson.
- Scenografi & kostym: Ville Andersson.
- Ljus: Pietu Pietiäinen.
- Musiker: Uli Kontu-Korhonen.
- I rollerna: Stina Engström & Matti Raita.
- Premiär: 29.10.
- Föreställningens längd: c. 1 t 45 min. i en akt.
- Visas t.o.m. 20.11.2015.