Alla är vi narrar i kärlek
Aldrig hade man väl trott att olycklig kärlek kunde få en att skratta gott, men det gör den de facto på Lilla Teatern i skepnad av Gunilla Hemmings nyskrivna pjäs Om kärleken.
Är man tillräckligt förälskad utan att få fullgott gensvar så kan det gå som i komedin Om kärleken som nu visas på Lilla Teatern. Man kan bli periodare och leva för en och en halv timme var fjortonde dag då man får träffa sitt hjärtas utvalda. Eller träffa och träffa, Joachim Wigelius amordrabbade Henri Stendahl får tillåtelse att besöka Edith Holmströms nyckfulla Metilde Dembowskys salong med två veckors mellanrum, i en och en halv timme per gång.
Vad är kärlek? Det är det som författaren Stendahl, eller Henri Beyle, som han egentligen heter försöker ringa in i skriften Om kärleken. Gunilla Hemmings pjäs med samma namn har den franska essäboken som grund, och på ett finurligt sätt väver hon samman Stendahls biografiska spår med hans numera klassikerstämplade verk och bygger ut med brevväxling mellan honom och Metilde Dembowsky.
Vetenskapen är Stendahls utgångspunkt, trots allt är han matematiker i grund och botten, och målet är att hans analys av kärleken ska bli minst lika vetenskaplig som Linnés botaniska system. Stendahl kokar ner det hela till fyra kärlekstyper då han försöker beskriva "det mänskliga hjärtats märkliga äventyr": Passionerad kärlek, smakfull kärlek, flärdfull kärlek och fysisk kärlek.
Kär och kvinnokär
Rationellt tänkande och agerande på logisk bas är viktiga för pjäsens Stendahl, men se där, även den mest balanserade gentleman bli alldeles bortkollrad då han kärar ner sig. Förvandlingen är total och visst är det befriande att se en vuxen man uppvisa tonårstjejiga tecken och se sin käresta i en skål plommon ("det påminner mig och färgen på hennes klänning") eller siffran två ("hon satt på andra raden i femte logen").
Joachim Wigelius är suverän i rollen som nerkärade Stendahl. Fnittrig, hysterisk, svårmodig, trängtansfull, idiotisk (som då han förklädd till en 1800-tals-John Lennon med vidbränd tupé och runda glasögon försöker få en skymt av baronessan), förtvivlad och dessutom lätt självmordsbenägen då han i stället för att skriva vidare på sin essä bara krafsar ner pistoler i marginalen.
Om då Wigelius Stendahl är ett typexempel på den passionerade kärleken (rösten går upp i falsett då han tilltalar sitt hjärtas utvalda) så finns motpolen i Carl-Kristian Rundmans kvinnotjusande baron Mareste som ser kärleken med betydligt krassare ögon. Han förstår sig inte alls på vännen Stendahls hjärta och smärta, utan har betydligt större förståelse för skökor och potenshöjande kärlekselixir. Rundman har korsat den fryntliga finlandssvenska farbrodern med donjuanska manér och spätt på med ett furstligt ego, med festligt resultat.
Karlarnas show
Stendahl är en man före sin tid och i Om Kärleken rör han sig med feministiskt färgade tankar. Han vill äkta en vettig kvinna och inte ett våp. Men i pjäsversionen på Lilla Teatern är det ändå karlarna som stjäl showen, däribland Jan-Christian Söderholm som dyker upp i en rad komiska roller. Kvinnorna förblir statister, praktfullt klädda sådana i Sari Salmelas dräkter, men statister sowieso.
Det sagt så är pjäsen ofrånkomligen också kvinnornas. De är ju kvinnorna, Metilde Dembowsky och hennes skvallerbenägna väninna Mme Traversie (Marika Parkkomäki, prima också i rollen som tjänsteflicka) som är föremålen för männens heta känslor och begär. Inte att förglömma, manuset är Gunilla Hemmings och den väloljade regin är Raila Leppäkoskis handlag.
Draperad scen
I Om kärleken flyter tid och plats smidigt in i varandra, och berättade partier och direkt tal följer i ett funktionellt flöde. Den kommentatoriska delen, som speciellt Rundman står för, är komiskt lyckad och stämmer väl med Antti Mattilas scenografi: en finurlig helhet av draperier som dras till och från beroende på vilken slags fond som behövs. Samtidigt ger hängena en känsla av att det händer både ett och annat kuckeliku i kulisserna, vilket det också gör.
Men det är väl så sant som det är sagt, att älska är att dö en smula. I Lilla Teaterns dramakomedi finns inga vinnare, enbart narrar som suktar efter kärlek eller fånar som älskar hett men som binds av omständigheternas, tidens begränsningar. Hur kan olycklig kärlek vara så underhållande? Det är svårt att förklara men Om kärleken ger svaret på det.
- Manus: Gunilla Hemming.
- Regi: Raila Leppäkoski
- I rollerna: Edith Holmström, Marika Parkkomäki, Carl-Kristian Rundman, Jan-Christian Söderholm och Joachim Wigelius.
- Scenografi: Antti Mattila.
- Dräkter: Sari Salmela.
- Ljus: Jan-Erik Pihlström.
- Ljud: Antero Mansikka.
- Mask och peruk: Henri Karjalainen.
- Premiär på Lilla teatern 15.10, ges till den 2.12.
- Speltid cirka 2 timmar.