En bra film är andras förtjänst
När Klaus Härö känt att någon av hans filmer blivit riktigt bra är det skådespelarna eller filmteamets förtjänst, inte hans egen.
BORGÅ Bland annat det här gav Borgås egen finlandssvenska filmregissör Klaus Härö uttryck för under sin föreläsning om film på Bokgränden i Borgå bibliotek i onsdags.
Tillställningen samlade så mycket folk att arrangören inte hade tillräckligt med stolar. En del av publiken följde därför med evenemanget stående uppifrån andra våningen.
Medarrangören Borgå medborgarinstituts Maria Malin konstaterade att Klaus Härö är känd för sin humanism, sin förmåga att regissera barnskådespelare och sitt samarbete med Sverige och i den senaste filmen också med Estland.
Klaus Härö var imponerad av den stora publiken och intygade att han är tacksam över det stöd han fått av Borgåborna.
– Uppmuntran behövs. För varje film jag gör finns det någon annan som inte blir gjord. Ert stöd är därför mycket viktigt för det finns ständigt en uppförsbacke framför mig, konstaterade Klaus Härö inledningsvis.
Därefter behandlade hans tvåspråkiga föreläsning dels bakgrunden till hans filmintresse, dels information om hans fem långfilmer samt filmsnuttar från fyra av dem.
Såg kvalitetsfilmer
Film blev tidigt Klaus Härös stora intresse och man kan väl säga att det delvis berodde på att han aldrig fick den videobandspelare han gick och hoppades på.
I stället började han besöka Borgåfilmklubben Oscar som visade idel kvalitetsfilm. Det var här han lärde sig grunderna för hur de stora mästarna gjorde film.
Han läste också kortfattade filmrecensioner om alla nya filmer och visste därför vad varje film handlade om oberoende om han sett den eller inte.
– När jag fick veta att man kunde skaffa sig ett yrke som filmregissör på Konstindustriella högskolan sökte jag dit och kom in på andra försöket. Första året ägnade jag mig åt att dricka kaffe, att se och prata film.
När det blev det dags för de första provfilmerna minns Klaus Härö hur han svettades och hade hjärtklappning. Ny framtidstro fick han när filmregissör Lauri Törhönen som gästföreläsare konstaterade att filmregissör är nu bara ett yrke man kan lära sig och att han kommer att lära sina elever just den konsten.
– Jag har lärt mig att yrket filmregissör är otroligt mångsidigt. Det sträcker sig från de eftertraktade stunderna på röda mattan till ett febrilt letande efter inspelningsplats i Norrland som inför filmen Elina – som om jag inte fanns.
Egna filmer
Och därmed var Klaus Härö inne på de fem långfilmer han regisserat, nämligen Elina - som om jag inte fanns (2003), Den bästa av mödrar (2005), Den nya människan (2007), Post till pastor Jakob (2009) och Fäktaren (2015).
Han berättade om deras tillkomst, problem och glädjeämnen och visade samtidigt klipp ur alla filmer utom Den nya människan. Det berodde främst på tidsbrist, men som Klaus Härö själv konstaterade blev just den filmen på grund av tematiken - tvångssterilisering av unga flickor i 1950-talets Sverige - och på grund av den halvhjärtade marknadsföringen den minst omtyckta, också för hans egen del.
– Filmen var helt okay, men inte mer än så.
För att en film ska vara bra bör den enligt Klaus Härö kännas underhållande men väcka tankar efteråt. Den ska ha djup.
– En bra film ska bli och mala på så mycket i huvudet att du helst vill se den på nytt och hitta nya saker i den.
Sverige är bättre
Att göra film är att berätta i bilder och den konsten behärskar svenskarna så mycket bättre än vi i Finland, konstaterade Härö på en fråga av publiken.
– Det beror på att Sverige kan falla tillbaka på en filmtradition som går tillbaka till 1910. Svenska filmmänniskor reste till Tyskland, Frankrike och USA för att lära sig och ta intryck, för att sedan återvända med vad de lärt sig till Sverige.
I Finland saknas den här traditionen, här har man mest reagerat på trender i efterhand med skralt resultat.
– Först nu på 2000-talet har finsk film blivit litet bättre, anser Klaus Härö.
Om sin nyaste film Fäktaren berättade Härö att det var en utmaning att göra film tillsammans med ester, men att resultatet var lyckat.
– Fäktaren var en film som blev riktigt bra och när det händer är det skådespelarna eller teamet som är orsaken, inte jag.
Klaus Härös far som avled för en tid sedan var som människa sparsam med berömmet av sonens filmer. Ändå gav han på sitt eget speciella sätt Fäktaren, som då höll på att bli färdig, sitt godkännande.
– På sjukbädden drog han en djup suck och konstaterade att han nog tyvärr knappast kommer att få se den.
- Filmregissör från Borgå, född 31.3. 1971.
- Långfilmer: Elina - som om jag inte fanns (2003), Den bästa av mödrar (2005), Den nya människan (2007), Post till pastor Jakob (2009), Fäktaren (2015).
- Av långfilmerna har fyra, det vill säga alla utom Den nya människan, utsetts till Finlands bidrag till Oscarsgalans kategori Bästa icke engelskspråkig film.