Video: Virtuell twist på aktuell pjäs
Teater Taimine är ute på mediefostrarturné i Svenskfinland med nyskrivna pjäsen Apollo 21. Här vimlar det av virtuella fallgropar, teknikvilsna föräldrar och spelsugna snudd-på-tonåringar.
LOVISA "Kill, kill, kill!" Skådespelaren Mikael Strömberg håller krampaktigt i kontrollen till en spelkonsol och rör sig med ryckiga rörelser och stirrig blick. Frenetiskt trycker han på "döda"-knappen och eliminerar allt från slemmonster till utomjordingar i Apollo 21, det superhäftiga nya datorspelet som han måste få fast han är bara 12 år gammal och spelet är märkt K-18.
Lill–Micke, som han heter i Teater Taimines turnerande lågstadieföreställning Apollo 21, gästade i går östra Nyland tillsammans med Oskar Silén i rollen som jämngamla kompisen Lill-Oskar. I Agricolahallen i Forsby samlades flera Lovisaskolor för att ta del av tvåmansföreställningen som med humor och högt tempo bollar med problematik kring nätanvändning, kring datorspel och kring hur man beter sig schysst också i sociala medier.
Virtuell verklighet
Oskar är den digitala infödingen som rör sig vant på webben. Han tjattar och har en smarttelefon med alla tänkbara finesser, till och med gorillaglas. Han har precis installerat en ny applikation, en mustaschapp, och laddar upp Mickes bild på nätet – trots kompisens försiktiga protester. "Vart far bilden?" undrar Micke oroligt. "Nå, ut dit" svarar Oskar och slår obestämt ut med händerna.
Just den där odefinierbara positioneringen i den virtuella världen är en av pjäsens knäckfrågor. Vart tar bilderna du fotar vägen då du lägger upp dem på webben? Får du göra det utan att be om lov? Och går det att ta bort en bild och stoppa den från att spridas då den väl är nätburen? "Det är skitsvårt" säger Oskar till Micke. Men så vill han egentligen inte heller trycka på "delete" eftersom bilden gett honom 73 klicks och 54 likes.
Välmenande föräldrar
Apollo 21 då? Ja, har man som Micke städat flitigt hemma och bakat mockarutor åt mamma så är man värd en belöning. Men det blir inte riktigt som han tänkt. Smarttelefonen som han så hett önskar sig (han mobbas för sin stenåldersvariant som man kan ringa med, inget mer), den får han inte "för den du har fungerar fint". I stället ger mamma i sin okunskap pengar till det barnförbjudna spelet.
Det slutar med att Micke glömmer allting annat och gör allt han kan för att vara med på den första bemannade resan till Mars, i spelverkligheten då. Här tangerar Teater Taimine tangerar spelvärldens innersta problematik; gränsen mellan vad som är fantasi och vad som är verklighet suddas ut.
Viktig vänskap
Vänskapen och respekten för kompisen segrar i slutändan. Oskar plockar bort mustaschbilden på Micke från webben och Micke inser att han inte mår bra av att spela Apollo 21 och låter Oskar förvara spelet för hans del.
Paul Olins manus och regi fungerar utmärkt bra och hela paketet, med snabba vändningar och rejäla doser humor, går hem hos publiken. Riktigt festligt blir det då Ronja Kronvall från Forsby skola och Georg Haddas från Haddom skola får komma upp på scenen för en fotbollsmatch mot Oskar och Micke, som fått skärmförbud och tvingats ut i friska luften.
Identifikation
Lämpliga mängder prutthumor och föräldrariktad anarki får den breda målgruppen bestående av elever i årskurs 1–6 att jubla. Pjäsens stora utmaning ligger i att få barnen i väldigt olika ålder att hitta sina hållhakar och identifikationspunkter. Teater Taimines pjäs Apollo 21 kommer tacknämligt nog med ett tilläggsmaterial som det är menningen att lärarna efter föreställningen kan bearbeta tillsammans med eleverna.
Mikael Strömberg och Oskar Silén klarar transformationen till tolvåringar galant. De förvandlas också på nolltid, med små medel, till mammor, pappor, pubertetsstinna kompisar, tuffa storebrorsor, spelbutiksnördar och fula gubbar som utger sig för att vara hästtokiga tjejer på tjatten.
Det slangbetonade vardagsspråket gillas stort av åskådarna, däremot är det inte alltid sagt att de förstår vad en stadin kalkkis som Paul Olin riktigt menar. Som när Oskar och Micke titt som tätt säger "Tjaba näkee". "Vad betyder det?" vill en roat nyfiken kille veta efter den cirka 40 minuter långa föreställningen.