Resa till ett magiskt Östnyland
Kulla gård i Strömfors är högaktuell tack vare författaren Mikaela Strömbergs roman om Sophie Behse, husfru på gården på 1850-talets början. Mycket är sig likt.
STRÖMFORS Att skapa traditioner har alltid varit viktiga på anrika Kulla gård. Någonting så vardagligt som att en vindflöjel monterades på rätt plats sågs som orsak nog att ställa till med en högtidlig ritual.
– Folket på Kulla gård var för ceremonier och därför tyckte vi att det var lämpligt att ställa till med en ceremoni då tidigare husfrun, Sophie Behse, blivit huvudperson i en roman. För det vill jag tacka Mikaela Strömberg, säger folklivsforskaren, professor Bo Lönnqvist.
Lönnqvist är styrelsemedlem i Stiftelsen Kulla herrgård som grundades 2006 då Ulla-Anna Grahn-Wallén, den sista privata ägaren av gården, i sitt testamente förordade att Kulla gård skulle bevaras som en natur- och kulturhistorisk miljö med levande lantbruk. Det är stiftelsen som bjudit in till författarträff, bokprat och rundvandring på gården.
Hemlik herrgård
Enligt stadgarna ska mangårdsbyggnaden bevaras som ett hem och inte som ett museum, och känslan när man går omkring i det stora huset är faktiskt hemlik. Visst gör sig historiens sus påmind i gamla möblemang, i konstverk av kända finländska formgivare, i dyrbara gåvopjäser och i en böhmisk kristallkrona, som fortfarande bär spåren av kulorna som sköts 1918 då frontlinjen gick vid Tessjö å, precis nedanför Kulla gård. En knallblå ringpärm som sticker fram bland böckerna i bokhyllan talar däremot ett modernare språk.
Men det är inte i Mikaela Strömbergs Sophie som Kulla gård för första gången nämns i litteraturen. Vad Bo Lönnqvist känner till har gården nämnts två gånger tidigare; en gång i Per Brahe den äldres Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk från 1580-talet, och en gång i en dikt av Pyttisfödda poetissan Wilhelmina Nordström som fungerade som guvernant på gården 1856–1857.
Bekant plats
Mikaela Strömberg själv är uppvuxen längs Tessjö å, i de första byarna upp mot Lappträsk från Kulla gård sett. Gården är bekant från unga år, men senare har hon besökt Kulla i researchsyfte för romanen.
– Platsen är otroligt viktig för boken. Det gäller i och för sig alla platser i boken i och med att de är autentiska.
"Färden från Lovisa hade varit så spännande och rolig en god stund, men sedan i något skede hade det börjat kännas skrämmande. Så mycket skog! Så oändligt långa partier med mörk och dyster granskog, och stor mosstäckta stenbumlingar som den lilla vägen krängde mellan."
Magiskt landskap
Mikaela Strömberg läser en passage ur romanen, och för en som precis åkt den vindlande vägen till Kulla gård känns beskrivningen träffande. Landskapet är detsamma, skogigt och stenigt, också om den medeltida vägen mellan Keitala och Kulla inte längre är farbar.
– Landskapet är speciellt med skog och stora stenar. Vissa delar av östra Nyland är lite magiska, man får en känsla av att man befinner sig några sekel bakåt i tiden. Kontrasten för en Sophie som levt hela sitt tidigare liv i storstaden S:t Petersburg är enorm. Det är så annorlunda att man kanske kan använda ordet kulturchock, fast det inte var uppfunnet då.
"Och nu äntligen, där framför henne stod hennes nya hem. Rödbrunt, ganska lågt, med en tillbyggnad på vänstra sidan, små fönsterrutor och med en liten samling folk framför trappan som tittade samtidigt såväl nyfiket som en aning generat på dem som steg ut ur droskan."
Samtidigt får man påminna sig om att den nuvarande mangårdsbyggnaden inte är den som Sophie Behse kom till 1850 från S:t Petersburg. Hon anlände till det som i dag är förvaltarens bostad, flyttad undan den nya herrgårdsbyggnaden från 1863.
Fakta och fiktion
Hela sitt liv har Mikaela Strömberg hört berättelser, små fragment om sin anmoder Sophie Behses liv.
– Hon var färgstark och lite speciell och för mig vaknade hon till liv i samband med att jag vistades på ett författarresidens i S:t Petersburg 2011.
Strömberg hade aldrig för avsikt att skriva en historisk roman – det är inte hennes grej att sitta i arkiv. Till hennes förtjusning blev hennes man Johan Schalin och kusinen Tom Olander ivriga över att få agera arkivgrävare och det är de som nött byxbakarna och rotat fram dokumentation om Sophie Behse och hennes man Engbertus Jansen. Bland annat dök det upp en hel del tingsprotokoll.
– Släkten har tidigare letat fram information ur församlingens svartböcker, och där finns två av Engbertus tingsdomar införda. Överraskande var att vi fann dokument som visade att han var involverad i en hel rad civilrättsmål, närmast trätte han kring affärstransaktioner, säger Johan Schalin.
Livsmönster
Mikaela Strömberg skrev vidare medan forskningsarbetet pågick och väldigt spännande var det då hon fick historiska dokument som bekräftade skeenden som hon redan fantiserat fram. Det styrkte hennes tanke om att det var ett etiskt korrekt val att skriva om en faktisk person.
– Människans liv följer vissa mönster och en viss lagbundenhet och arkivmaterialet bekräftade det som jag redan skrivit.
Just nu har Strömberg lagt författarskapet på hyllan och heltidsjobbar som jurist. Men hon har en roman i skrivbordslådan som hon kommit halvvägs på. Också den utspelar sig "hit i Östnyland", på 1980-talet då hon själv växte upp.
– Jag får lov att gräva fram texten. Så får vi se.