Spela dockteater är som en dans
Anne Lihavainen väcker berättelser till liv med sin kringresande dockteater, Nukketeatteri Ofelia. I arbetsrummet på gamla stationen i Borgå föds dockorna och rekvisitan under hennes skickliga händer.
BORGÅ Dockteaterkonstnär Anne Lihavainens kreativa förarbete får plats på 19 kvadratmeter, i ett rum på baksidan av den gamla järnvägsstationen i Borgå. Med utsikt över rälsen sitter hon vid sitt skrivbord och formar nya dockor och figurer för kommande föreställningar. Upptakten ligger alltid i en bra berättelse med fint budskap som hon vill överföra i dockteaterformat.
– Jag gillar dockteaterns mångsidighet. Den kombinerar dans, konst, teater, formgivning, musik och ordkonst. Varje dag förvånas jag över vad som händer då en berättelse vaknar till liv genom dockorna.
Det konkreta dockteaterspelet liknar Anne Lihavainen vid en dans. I ena handen kan hon ha en marionettdocka, i den andra handen en kasperdocka och samtidigt kanske hon hanterar ljussättningen med ena foten.
Koreografi
– Att öva inför en föreställning är som att öva in en koreografi inför en dansuppvisning. Först lär man sig rörelsemönstret långsamt och sedan ökar man takten tills föreställningen är klar. Dockteater är så till vida som en dans att den sätter sig i muskelminnet.
I den gamla stationsbyggnaden har hon arbetat sedan 2007 då hon grundade dockteatern Ofelia, och så småningom har hennes arbetsrum fyllts upp med dockor och rekvisita som hon sparat från genomförda föreställningar.
På hög står loppmarknadsfyndade gamla kappsäckar där varje koffert är vikt för dockorna till ett gammalt framträdande. Just nu har hon åtta dockteaterföreställningar som hon "håller varma" och några till, till exempel pjäsen om jultrollet Tonkka Mooses, ligger nerpackade men går snabbt att väcka till liv.
Skattgömma
Anne Lihavainens arbetsrum är överbelamrat av askar, boxar och byråer som letar sig upp mot takhöjd. Förvaringsgömmorna är märkta med fantasieggande tejpning där det kan stå "krimskramsleksaker", "pärlor", "trådrullar i trä", "gamla papiljotter" och "morfars näverrosor".
Upphängda på väggarna finns alla möjliga slags prylar. Det är gamla spinnrockshjul, ett stort älghuvud, reprullar, en gammal handväska och ett knippe kvistar.
– Jag samlar hela tiden på mig olika slags material som kan vara bra att ha om jag plötsligt får en bra idé och vill sätta i gång och arbeta direkt.
Bredvid skrivbordet, som svämmar över av penslar, tuschar, limtuber och andra småprylar, hänger en samling dockhänder i olika material: skumgummi, strumpbyxa, mocka och trikå.
Docktest
En stor spegel pryder en vägg och det är framför den som Lihavainen provspelar med sina dockor för att se om de fungerar som hon tänkt i praktiken.
– Det är viktigt att testa dockorna. Är jag inte nöjd arbetar jag vidare på dem.
Just nu bearbetar hon Valter vildsvin, en av huvudaktörerna i hennes följande projekt, dockteatermusikalen Reetu och Lola. Det tovade grishuvudet, konstruerat kring en tom tvättmedelsflaska, är så gott som klart med grisöron i läder och ögon i glas. Kroppen är halvgjord – klövar och knorr saknas – men den har redan fått sin fjädrande runda grundform med virkat hölje.
– Griskroppen är böjlig och känns väldigt levande. Egentligen är den ganska kul också utan det här tovade höljet, säger Anne Lihavainen och visar upp den orangeskiftande grishuden i ylle som hon gjort.
Dockornas rörlighet är viktig för henne och till exempel musen Adalmina rör sig kring en rund fjäder; hon plirar nyfiket och viftar på sina morrhår. Elasticiteten är viktig, den gör att dockorna är lättare att manövrera, nukettaa som hon säger på finska.
Dockverklighet
Ylle, trä och papier maché är material som hon återkommer till då hon tillverkar sina dockor. Det är viktigt för henne att dockorna är vackra och exakt gjorda, men perfekta behöver de inte vara.
– Dockorna känns verkligare och är mera intressanta, till exempel om de är lite klumpigt mejslade i ansiktet om vi pratar om trädockor.
De flesta av hennes föreställningar kanaliseras via Nukketettaerikeskus Poiju i Helsingfors där enskilda dockteaterkonstnärer är verksamma under ett och samma paraply. Oftast gör Lihavainen en- eller tvåpersonersföreställningar. Trots allt är logistiken viktig för en kringresande dockteater: det gäller att få rum för två personer, dockor, dekor och rekvisita i hennes kombibil.
Minimalist
Med åren har hon därför blivit driven när det gäller att skapa scenografi som varken väger mycket eller är skrymmande.
– Jag minimerar dekoren och rekvisitan, och det är egentligen jättebra för då tvingas jag arbeta fram precis så mycket som skådespelets kärna kräver och inget mer.
Anne Lihavainen har också en stående dockteater. Scenen, med sammetsdraperi som ridå, är konstruerad kring en metallstomme och har försetts med remmar. Den drar hon på sig som en bärmes och för händerna fria för att röra dockorna.
I höst turnerar hon med föreställningen Sibelius saga, en föreställning som hon själv beskriver som en utmaning. Pjäsen utspelar sig i en stor, svart cylinderhatt
– Sibelius saga är knepig för att den inte flörtar med barnen. Det finns inga dockor och inget tal utan det är med masker och via musiken som föreställningen går framåt.
Gemenskap
Anne Lihavainen tycker det är viktigt att inte underskatta den unga publiken. Tidigare i veckan visades Sibeliuspjäsen för trehundra barn i Hollola och de levde sig helhjärtat in pjäsverkligheten.
– Känslan av gemenskap i stunden är enorm och där sitter dockteaterns kraft. Då jag lyckas fånga barnens totala uppmärksamhet känns det otroligt fint, det är en högtidsstund.
Det är därför hon vill lägga ribban högt, och avfärdar påståenden om att dagens "spelgeneration" inte orkar koncentrera sig särskilt länge. De orkar nog då de får dela en berättelse, som inte kanaliseras via en platt ruta, utan som tar form framför deras ögon, i deras närvaro.
Lihavainen uppskattar också den spontana diskussionen som ofta uppstår efter en föreställning. Barnen har ofta intressanta synpunkter att komma med då deras fantasi triggats av dockteatervärldens skeenden.
Personligt
– Det är roligt för mig att veta vad de fått ut av föreställningen och vad det funderar på. Senast fick barnen till exempel björnen i Sibelius saga att bli ett lejon, och det tyckte jag var förtjusande.
Ofta spelar hon i små rum på daghem, i skolor och på bibliotek. Gärna skulle hon också föra dockteatern till äldreboenden men i en form som också aktiverar de äldre.
– Dockteatern är ett starkt verktyg som jag tror att inte bara barn utan också äldre kunde ha stor glädje av.
Anne Lihavainen upplever att en dockteaterföreställning kommer med en intimitet som inte vanliga teaterpjäser når upp till. Med dockorna kommer hon nära publiken; det blir personligt.