Sophie är verkligen inget pustjakii
Mikaela Strömberg är tillbaka med romanen Sophie som baserar sig på en faktisk person, Sophie von Behse, fru på Kulla gård i Strömfors och mer därtill. Det här är en berättelse som rycker med från första meningen.
Lappträskbördiga Mikaela Strömberg hade lovat sig själv att aldrig skriva en historisk roman. Vilken tur att hon tänkte om. I höst är hon aktuell med historiska romanen Sophie som från början till slut är en skildring som tjusar och engagerar. Somt är sanning, somt påhittat och den rara mixen skapar ett djup med faktisk klang som gör boken än mer läsvärd.
I fokus står tyska prästdottern Sophie von Behse, född och uppvuxen i kosmopolitiska S:t Petersburg under tsarväldets sista glansdagar i mitten av 1800-talet. Språkkunnig, slagfärdig och praktisk – och vacker – dras hon in i kejserliga kretsar, där också hennes far Carl är en uppskattad person. Det är tack vare honom som släktnamnet förses med ett litet "von" framför, "ett litet ingenting, ett pustjakii", som de själva ser på det hela, med tysk pragmatism.
En intim affär med kejsarsonen Alexander får konsekvenser för Sophie (också om den uteblivna blödningen senare visar sig vara falskt alarm, åtminstone i Mikaela Strömbergs version). Hon gifts bort med handelsmannen Engbertus Jansen och lämnar barndomshemmet vid Fontankan, på paradplats med palatsgrannar vid en av kanalerna i S:t Petersburg.
Ljust utropstecken
Några år och några döttrar senare möter hon mörkret i de östnyländska skogarna, hon möter leran och de små fönstren på Kulla gård i Strömfors som hennes man köpt. "Tänd, tänd" uppmanar Sophie tjänstefolket och bränner vaxljus och tänder oljelampor för att inte göra livet mörkare än nödvändigt.
Intressant är alla utropstecken som Mikaela Strömberg strör omkring sig. Men så är också denna Sophie en så förtjusande bekantskap och så ivrig att hennes meningar snart sagt tarvar ett piggt "!" för att komma till sin rätt.
Strömberg använder också skickligt de ropande skiljetecknen då hon vill åskådliggöra Sophies annorlundaskap i förhållande till tjänstefolket, pigorna som är djupt rotade i östnyländska sedvänjor.
"–Mathilde, försiktigt med hackan! Skär inte sönder potatisen, den får ont!
Anna och Maria tittade snabbt på varandra som i det där hemliga samförståndet. Deras matmor! Obeskrivbar!"
Språklig mix
Mikaela Strömberg strör omkring sig små meningar eller utrop på tyska, franska, ryska och svenska, som Sophie lär sig efter att ha bott några år i Finland. Det om något ger en inblick i hur livet kunde te sig i tsarstyrda storfurstendömet Finland: ett mischmasch av språk där också den östnyländska dialekten har sin plats. Ryskan är förstås viktig för "klarade man sig inte på ryska så blev världen liten som en hattask".
Sophie må vara okonventionell och föra med sig vanor från den stora världen, till den grad att tjänstefolket tycker att det är ett äventyr att ta hand om den unga frun. Men mer än något annat är hon vardagens driftiga hjältinna som vinner hjärtan: hon räds inte att ta itu med grovarbete då det behövs.
Då familjen lämnar Kulla gård (Engbertus må vara successorienterad men affärerna går inte alltid hans väg) och flyttar via Sarfsalö till Labby i Lappträsk är det Sophie som sköter jordbruket och belönas med respekt. Sophie förstår sig dessutom på den östnyländska hederskodexen och dess införstådda spelregler. I motsats då till sin supande, syfilismärkte make som tack vare sina otaliga tingsresor är en bestående del av byskvallret.
Maktkamp
Tinget och Domkapitlet hör för övrigt till platserna där parets förehavanden finns dokumenterade och en del av de autentiska texterna återges i romanen. Handlingar som rör paret Jansens skilsmässoprocess, initierad av frun, finns också bevarade och i slutändan blir Sophie von Behse frånskild och återtar makten över sitt och de sex döttrarnas liv.
En direkt njutning är Mikaela Strömbergs böljande språk. Orden är väl avvägda och levereras med de finaste nyanser, och ett oemotståndligt stråk av svart humor, en kvick ton, löper romanen igenom. Kursiveringar för att understryka tyngden i något ord eller det viktiga i någon situation, är också ett sätt som Strömberg odlar i sin roman. Ett sätt som fungerar.
Fungerar gör också författarens kontinuerliga dialog med läsaren. Mikaela Strömberg tillåter sig små tidshopp i berättelsen, där hon går händelserna i förväg och ger läsaren en vink om vad som komma skall. Sedan backar hon och tar itu med att berätta historien bakom, varför det gick som det gick.
Spoiler, skulle man kanske kalla det på modernt språk, men i Sophie är effekten den rakt motsatta: här kan man knappt bärga sig för att få höra alla detaljer. Kanske vi får kalla framåtblickarna för teasers, aptitretare, i stället.
-
Författare: Mikaela Strömberg.
-
Schildts & Söderströms förlag, september 2015, 275 sidor.