Vi kan inte sluta skriva
På Sarvsalö vimlar det av underbara människor i en härlig miljö. De har inspirerat författarparet Ove och Kristina Paul i decennier.
PERNÅ Sedan början av 1980-talet har Ove och Kristina Paul skrivit böcker tillsammans. För det mesta helt medvetet då de skapat sina deckare, men då Kristina skrev en bok med minnen från barndomen och kriget slutade det hela med att Ove hakade på och fogade in sina upplevelser i slutet av boken.
Bägge är också flitiga kolumnskribenter. Under åren 2010–2014 skrev de regelbundet till tidningen Östra Nyland, var och en i sitt eget namn. Någon enstaka gång levererade de en gemensam text och de har alltid bollat idéer tillsammans.
– Vi är också varandras bästa och stränga kritiker, säger Ove.
Han får medhåll av hustrun som säger att hon ofta förivrar sig och inte så noga tänker efter var gränsen går. Hon kan bli frän i sina uttryck men då hoppar maken in och föreslår ändringar som gör texten lite mildare.
Kolumnerna har paret nu gett ut i samlad form. Boken "Kolumner från Mittimellan" har de låtit trycka i hundra exemplar och nästan alla har redan sålts. Största delen av kolumnerna speglar funderingar och idéer om saker som känns viktiga i vardagen på glesbygden, till exempel skolor och vården.
Saknade deckare i östnyländsk miljö
Och det är just Sarvsalö, där paret Paul lever nästan åtta månader om året, som är källan till en aldrig sinande ström av idéer för olika berättelser. Den första boken som de kallade mjukisdeckare fick titeln "Då tystnade fågelsången". Den och de två följande böckerna gavs till en början ut i A4-format. Ove Paul jobbade på en bank som lät honom använda den tryckteknik som fanns på den tiden och A4:orna kunde bindas ihop till något som liknade böcker. Senare gavs andra möjligheter för var och en att låta trycka egna böcker och då gavs också de tre första deckarna ut i mindre form.
Orsaken till att paret Paul började skriva deckare var att de saknade sådana där händelserna var förlagda till miljöer i Svenskfinland som de själva kände till. Så föddes ön Simminge som inte är Sarvsalö men kanske en kopia eller en spegelbild av ön.
– Här finns så många trevliga människor och omgivningen inspirerar, säger Kristina. Vi bryr oss inte om hur många läsare vi har, men vi vet att man på Sarvsalö läser det vi skriver. Många här undrar vem som är vem i böckerna, vilka människor vi indirekt beskriver.
Idéer till en sjunde deckare finns men skrivprocessen kräver koncentration och ett lugn som paret inte haft i sitt liv de senaste åren. Ove Paul är medlem i vattenandelslagets styrelse och uppgiften har krävt mycket energi.
Kristina håller också just nu på med boken "Hundarna och jag" som handlar om kenneln och hennes liv som uppfödare.
– Vi kan helt enkelt inte låta bli att skriva, säger Ove.
Då de skriver sina deckare vill de att miljön och händelserna i böckerna ska vara så verklighetstrogna som möjligt. Ändå är personerna fiktiva och inget dokumenteras rakt av från verkligheten. För att minnas saker och ting rätt tar de ofta Oves arkivböcker med klipp och fotografier från årtionden tillbaka till hjälp.
Mycket gammalt borde dokumenteras
De anser båda att det finns mycket som borde dokumenteras. Dels borde äldre personer intervjuas innan de går bort, dels borde gamla dokument sparas.
– Vi har för mycket prylar hemma och vi skulle behöva ett bättre utrymme för alla våra papper. Byaföreningen har lite pengar som kunde användas för att spara gamla dokument men det är svårt att hitta en plats för dem. Papper förstörs så lätt av kyla och fukt.
Modern teknik är inte främmande för paret Paul. Bägge använder internet och de skriver sina alster på datorn. Någon enstaka gång krafsas idéer för hand ner på papperslappar.
– Men sedan glömmer man var lappen finns, säger Ove Paul med ett skratt.
Ön Sarvsalö ger alltså inspiration till deckarna, men på ön finns också en samhörighet som Ove och Kristina Paul vill värna om. När sommaren övergår i höst samlas människorna inte längre på marknaden. Då är det viktigt att folk ringer till varandra men man håller inte koll av nyfikenhet utan för att veta att var och en mår bra. Det finns personer som bor året runt på ön och som är nästan nittio år gamla. De ska alltid kunna känna sig trygga och få saker de behöver från såväl apotek som butik.