Kvinnornas tur att stå i centrum
Fredrika Runbebergs roman om Catharina Boije visas nu på Amos-scenen.
HELSINGFORS Fru Catharina Boije och hennes döttrar är från början till slut en kvinnoaffär. Fredrika Runebergs roman låg undangömd i en sypåse i femton år innan den publicerades, och nu har den nått Amos-scenen i Sofia Aminoffs starka dramatisering och Cilla Backs regi. I centrum av händelserna står änkefru Catharina Boije (Nina Hukkinen) och hennes döttrar Margaretha och Cecilia, intensivt tolkade av Linda Zilliacus och Misa Lommi.
I en fysisk första scen skrider kvinnorna Boije in på scenen med slarviga flätor och fladdrande klänningsskört. Ovanför dem tronar taktmätaren – trekantig som Guds allseende öga – och sätter takten för händelserna. Snart tickar den rasande fort då ryska kosacker drar in i trakten kring Pyhäjärvis stränder och splittrar systerskapets tillitsfulla symbios.
Kvinnorna i pjäsen väljer inte kriget, det kommer till dem och det utspelar sig mellan deras ben. Männen, de som sitter på makten, är visserligen reducerade till kantigt komiska bifigurer i sina svarta, uniformsliknande kostymer men deras agerande sätter djupa spår. De kommer maskerade, de dansar kosackdans, de sjunger Stenka Razin och de markerar med obscena höftgester vad härens ankomst innebär för kvinnorna. Det är kung, tsar och fosterland som styr karlarna i Fru Catharina Boije och hennes döttrar.
Kroppsligt
Föreställningen är schematiserad och uttalat kroppslig. Kvinnorna rör sig i tvär koreografi, som marionettdockor i en värld där de har föga att bestämma över. De facto var Fredrika Runeberg en föregångare då hon i sin roman tangerade frågor kring kvinnligt självförverkligande.
I pjäsen är det Margaretha (Zilliacus) som gör sig fri genom att gifta sig med sin ofrälse räddare (Max Forsman): vigselringen blänker tjock på hans finger som ett hån mot fru Boije. Systern Cecilias (Lommi) plats förblir vid spinnrocken där hon spinner sina känslor och tankar i stället för att leva ut dem i verkligheten.
Tom Laurmaas ljuddesign lägger sig välvävd över dramat och sätter stämningen precist tillsammans med Tom Kumlins välriktade ljus. Men det är Cilla Backs regi som tar andan ur en.
Starka kvinnor
Back har tidigare regisserat starka kvinnoporträtt och lyckas också nu locka fram det bästa hos sina skådespelerskor. Nina Hukkinen är övertygande som familjens matrona med döttrarnas kyskhet och det goda äktenskapet som största mål i livet, medan Linda Zilliacus tolkning av Margaretha är storartad över hela känsloregistret. Ett utropstecken är också Misa Lommi som gestaltar Cecilia med sällan skådad skörhet.
Intressant är den språkliga balansgången i dialogen – vad är gammaldags högtravande nog, och vad är gångbart på scenen. Sofia Aminoffs dramatisering fungerar fullgott och hon lyfter fram de mest bärande elementen ur romanen. Tempot faller mot slutet av den timslånga föreställningen.
Drottning Ulrika Eleonora, suveränt gestaltad av Sue Lemström (som också gör rollen som husjungfrun Malin), får stå för dekadensen där hon ligger och masturberar på sammetsbädd. Det goda livet står i bjärt kontrast till livet på Pyhäjärvi gård under stora ofreden.
I slutscenen drar det ihop sig till bröllop. Cecilia, den sinnessvaga systern, följer moderns järnvilja och samtidens krav. Som sextonåring har hon lovats bort till Carl men när det är hennes "högtidsdag" ser hon ut att gå till sin egen avrättning snarare än till sitt bröllop.
Pendelns ödesmättade tickande tystnar, ljusen släcks ner.