Toppjazz i Borgå
Förväntningarna inför Borgå jazz var tämligen stora, men lika sant som sällsynt överträffade festivalprogrammet dem med marginal.
Howard Wiley från Kalifornien är en enastående saxofonist med ett eget grepp. Han borde egentligen hålla workshop på Sibelius-Akademin, som ombyte till de sedvanligare blåsarna. Danska Sinne Eeg har en lika stor röst som scenutstrålning.
Wiley spelade med finska musiker medan Eeg kompades nordiskt.
Wiley, som även är en kompetent trumslagare, serverade både och. Greppet med bland annat utsökta arpeggion är klart samtida och undersökande men han glömmer inte bluesrötterna, den genuina svängen eller funken, för den delen. Det betyder inte att intellektet saknas i hans uttryck. Det finns med, helt uttryckligen. Tonen är ett kapitel för sig; högt som ett hus med årtiondens lagringar.
Wiley spelade med festivalmakaren André Sumelius (trummor), Mikko Helevä (orgel) och Sami Linna (gitarr) och bjöd på en mångsidig meny, från standards till Beatles och Motown. De inledde med ett par pärlor av Billy Strayhorn; en rivigt snabb Chelsea Bridge med rå tenorton och Take The A Train i valstakt.
Tenoristens arbetsmetod var spontana arrangemang per muntliga instruktioner till bandet mellan tonerna. I stället för att nöja sig med jamversioner av de kända styckena instruerade han ofta bandet med orden "stay there" då groovet var lämpligt för längre tonexpeditioner. Det fungerade väl och resulterade i intressanta färder.
I Temptationslåten Just My Imagination gick man ännu längre. Wiley hade bakat in en bit av Coltranes Countdown i stycket. I Papa Was A Rolling Stone lät det som om saxofonisten skulle ha spelat James Jamersons baslinjer i solot. Yesterday i 12/8-känsla var en kombination av Ringo Starr och den afroamerikanska kyrkan med tillbörliga längre predikningar. Monks Rhythm-a-ning blev efter ett omfattande saxofonintro en het duell mellan Wiley och Helevä.
Banken var redan sprängd då extranumret, Giant Steps förvandlades till en smäktande bossa. Här hördes inslag från bland annat Moonlight In Vermont och en spiritual.
En finlandssvensk doldis
Sinne Eeg har alla kvaliteter man förväntar sig av en toppvokalist; en stor och ren röst med gott omfång, fantastisk frasering, klockren artikulation och en intim närvaro. I bandet fanns den svenska mästaren Lars Jansson (piano), den finlandssvenska doldisen Lennart Ginman som länge bott i Danmark (bas) och Morten Lund (trummor).
Jansson var mer utåtriktad och vildare än på sina talrika skivor och serverade förstklassiga solon. Ginman var en verklig överraskning och visade sig vara en toppbasist. Morten Lund är känd av alla seriösa vänner av nordisk jazz. Han har spelat med bland annat Enrico Rava och Stefano Bollani. Lund spelade helt fantastiskt och fick välförtjänt soloutrymme.
Eeg varvade egna stycken med standards i urval. I Comes Love scattade hon kristallklart, länge och med stor sväng. What A Little Moonlight Can Do gjordes med kompet i dubbeltempo, vilket tidvis dividerades. It Might As Well Be Spring blev en samba medan man i My Favorite Things räknade till fem på Ginmans basriff, som påminde om Pink Floyds Money baklänges.