Bland dårfinkar och dönickar
Sabine Forsblom andra roman är en fristående fortsättning på succéboken Maskrosguden. Maskrosgudens barn är stundvis vansinnigt roligt men bär också på ett skrämmande stråk av allvar.
Sabine Forsblom: Maskrosgudens barn
Schildts & Söderströms. 231 sidor.
---
"Tidigt på våren stack de upp sina pigga små huvuden och blinkade mot solen som gett dem färgen. Och livet som inte gick att få ur dem hur det än hade försökts. Trampats på dem. Grävts upp dem. Dragits asfalt över dem. Så lyckades de i alla fall tränga sej [sic] fram, hitta en smula mull, rota sig, hitta en smula ljus, börja växa igen. Gång på gång på gång."
---
Utdraget ur Sabine Forsbloms roman Maskrosgudens barn handlar om seglivade maskrosor men är i lika hög grad en metafor för romanens huvudpersoner, donarna som ständigt drömmer om ett bättre och lyckligare liv på andra sidan Östersjön. De drömmer om Guldlandet där arbetarna tack vare den fantastiska socialdemokratin har skäliga löner, får semesterersättning, kör Volvo, har rinnande vatten och råd att semestra i Spanien.
För de flesta är och förblir Guldlandet ändå en dröm och fatilappslivet i småstaden Borgå fortsätter sin gilla gång med allt vad det innebär; slitsamt knegande från morgon till kväll, poteter och kryddfisk till middag dag ut och dag in och en obestämbar kronisk ångest som dämpas med svart humor, tobaksrökande och en rejäl lördagsfylla som ibland blir flera dagar lång.
Ångestfyllda vuxna
I sin andra roman återkommer Forsblom till ett persongalleri som är bekant från den prisade debutromanen Maskrosguden, släktsagan som utspelar sig i det östnyländska arbetarkvarteret Tattarmosan. Precis som i den första boken är det Bettina, dotter till elmontören Stigo Fredriksson, som återger händelserna.
Där Maskrosguden var en berättelse om två släkters historia handlar uppföljaren om Bettina som är på väg att lämna barndomen bakom sig. Längtan efter att bli sedd, förstådd och omtyckt är stark men osäkerheten och rädslan för att sticka ut eller göra bort sig är hela tiden närvarande.
Träffsäkert och med en humor som gränsar till det makabra beskriver Forsblom, detaljrikt som få och med ett språk som är fyllt av finlandssvenska och östnyländska ord och uttryck, ett 1970-tal som är lätt att leva sig in i. I flickskolevärlden råder djungelns lag, det gäller att äta eller låta sig ätas och av lärarna är det onödigt att förvänta sig någon som helst sympati. Med några få undantag består lärarkollegiet av stränga auktoriteter som roar sig med att sätta skräck i eleverna.
Bettina vantrivs i skolan och trots att livet hemma inte heller är lätt med en pappa som för en kort period blir arbetslös och en mamma som inte sällan ligger på soffan och "har ångest", bjuder iakttagandet av den absurda ungdoms- och vuxenvärlden i förorten på en välkommen frist i allt elände.
Inte utan allvar
Bettinas beskrivningar av de bisarra men samtidigt älskvärda vuxnas upptåg och dialoger tilltalar mest. Som föräldrarnas käbblande sinsemellan, politik- och krigsveteransdiskussioner män emellan, och kvinnfolkets skvallrande över en kopp kaffe.
Juttuna som Bettina berättar gränsar till skrönor och är för det mesta rolig läsning. Relationen som Bettina har till sin morfar Lenni, den enda vuxna som verkar ha tid för henne och som hon finner tröst hos, är också fint beskriven. I Lennis sällskap glömmer Bettina för stunden bort den tuffa, nästan råa vardagen hemma och i skolan. Skildringen av Bettinas sorg när Lenni dör, är närmast hjärtskärande.
Ett stråk av skrämmande allvar ger de kursiverade textdelarna som inleder och avslutar romanen. Här möter läsaren en flicka, ännu inte sexton år fylld, som i ett värkande bakrus vaknar upp på ett golv i Gamla stan, en smällkall vinterdag. Att flickan varit med om något obehagligt, någon form av övergrepp, står klart. Av allt att döma är denna flicka Bettina.
Vad som hänt och varför får läsaren aldrig veta. Men en tredje bok om Bettina lär vara under arbete. Den här recensenten väntar med tillförsikt på fortsättningen.