Förtroliga samtal med Aino
Aino Sibelius – uppoffrande hustru till ett tonsättargeni – får äntligen spela huvudrollen. Maken syns inte på scenen.
TRÄSKÄNDA I år, när det mesta i det finländska musiklivet kretsar kring vår nationaltonsättare, är det självfallet på sin plats att även lyfta fram hans maka i vått och torrt, och Aino Sibelius har getts utrymme inte minst i Träskända. Pekka Kuusisto fokuserade på henne vid Vår festival, en utställning pågår i stadens konstmuseum och i mars hade kammaroperan Yksi siemen, yksi suru urpremiär i Juhani Aho-salen.
Regissören Tiina Häkkinens och tonsättaren Riikka Talvities libretto är originellt såtillvida att det flirtar med dokumentärteatern i och med att Talvities i förväg inspelade, förtroliga "samtal" med Aino går som en röd tråd genom operan och skapar en distanserings- och aktualiseringseffekt som känns spännande.
Talvitie förfasar sig inledningsvis över Ainos genomuppoffrande attityd gentemot maken, för att sedan sätta in den i sin tids- och kulturmässiga kontext. Aino – en mångsidigt begåvad person, vilket kunde ha lyfts fram på ett åskådligare sätt – valde, som så många kvinnor före och efter henne, bort den egna karriären för att sköta marktjänsten åt det stora geniet.
Den dramaturgiska framställningen, uppbyggd i form av 19 korta scener, är befriande nog inte kronologisk utan strör snarast omkring sig fragment ur ett långt och rikt liv. Såväl skuggsidorna, alltifrån dottern Kirstis död till Jannes krogutsvävningar, som de lyckliga stunderna med en kärlek som, trots allt, bestod bereds utrymme i väl avvägda proportioner.
De kvasipoetiska och kvasifilosofiska element som inte sällan kan kännas så irriterande i nyskriven musikdramatik har vi här besparats och trots mängden scener får det hela heller aldrig något av nervös tablåmässighet över sig. Häkkinens regi rörde sig smidigt från ett skeende till ett annat och stämningarna och de väsensskilda narrativa greppen skiftade närapå sömlöst.
Yttre och inre röster
Idén att låta huvudpersonen gestaltas av två aktörer, en "yttre" och en "inre" Aino – Sibelius lyser, smart nog, med sin fysiska frånvaro – är fungerande och det faktum att sidorna ofta mer eller mindre glider in i varandra tycks vara ett medvetet grepp.
Kanske kunde man ändå ha låtit den ena rösten röra sig i ett lägre register. Aurora Ikävalkos och Satu Kaarisola-Kulos uttrycksfulla vokala, och sceniska, arbete till trots blev det aningen enahanda med två sopraner, även om stämmorna klingade sinsemellan rätt olika.
Det expressiva partituret är skrivet för stråkkvartett och valthorn och fungerade som sådant tillfredsställande även om en träblåsfärg, varför inte Talvities eget instrument oboen, hade skänkt behövlig variation åt klangpaletten.
Musiken, som opererar med omväxlande relativt traditionellt modernistiskt avfattade partier och mer postmodernt stiliserade lån ur folkdans och Sibelius produktion, fungerade dramatiskt utmärkt men framstod i strikt musikaliskt hänseende som något slätstruken. Melodin kunde ha beretts generösare utrymme. Lösryckt från sin sceniska kontext skulle det hela sannolikt klinga rätt torftigt.
Hannu Hyrskes scenografi var av självklara praktiska orsaker enkel så det förslår, med några få, delvis intäckta möbler och en konstruktion som måhända kunde tolkas som ett växthus. Den dominerande vita färgen kontrasterade rofyllt mot de sceniska emotionerna, men nog var det synd att möjligheten till stämningsskapande ljussättning över huvud taget inte utnyttjades.
Föreställningen ges ytterligare två gånger: i Konstfabriken i Borgå 3.9 och en sista gång i Träskändahuset 10.9.
Yksi siemen, yksi suru – keskustelua Aino Sibeliuksen kanssa
Musik: Riikka Talvitie. Libretto: Tiina Häkkinen & Riikka Talvitie. Regi: Tiina Häkkinen. Musikalisk ledning: Ruut Kiiski. Visualisering: Hannu Hyrske. Dräkter: Ester Unkari. I rollerna: Aurora Ikävalko & Satu Kaarisola-Kulo. Musiker: Erja Unkari, Tiina Aho-Erola, violin, Tuula Riisalo, altviolin, Lea Pekkala, cello, Erja Joukamo-Ampuja, valthorn. Föreställning i Träskändahusets Juhani Aho-sal 20.8.