Lurens levererar
Premiären på Lurens sommarteateruppsättning av musikalen Annie Mästerskytten begicks i strålande sol, och premiärpubliken levde helhjärtat med i handlingen.
LOVISA Skrattsalvorna ekade från vridläktaren och extra fina sångprestationer belönades med omedelbara applåder.
Namnet Irving Berlin förknippas med musikalörhängen, och hans musikal Annie Get Your Gun, baserad på en sann historia om den legendariska amerikanska prickskytten Annie Oakley, är inget undantag. Pärlor som ”There’s No Business Like Show Business”, ”Anything You Can Do” och ”You Can’t Get a Man With a Gun” hör till de sånger som har hörts ofta sedan premiären på Broadway 1946.
Att som amatörteater ta sig an en sådan klassiker som Annie Mästerskytten är ganska modigt, och en satsning som kunde ha slutat hur som helst. Men Lurens teaterfolk är vana med utmaningar, och fredagens premiär visade att satsningen lönade sig.
Ingen premiärnervositet syntes och gänget på Lurens var i högform. För publiken var det bara att luta sig tillbaka och njuta av kvällen. Huvudrollsinnehavarna gör föreställningen, men också i de mindre rollerna är det flera skådespelare som gör intryck.
Regissören Oskar Silén har sytt ihop en dynamisk och väl fungerande helhet. En viss ojämnhet hör till när man jobbar med en ensemble som till största delen består av amatörer. De fina dräkterna som planerats av Tina Karvonen är pricken över i:et.
Huvudrollsfynd
Emma-Sara Raunio är perfekt för titelrollen som skarpskjutande lantlollan Annie Oakley. Hon förmår gestalta Annie helgjutet, inte bara som en tuff tjej som fyrar av träffande one-liners till höger och vänster, utan också som en sårbar och naiv flicka från landet.
Raunios starkaste sida, tillsammans med ett fint skådespelararbete, är hennes utmärkta sångröst. Träffsäker, klar och varm klingar hennes stämma och hon sjunger utan att missa en ton också när hon dansar.
Mycket bra i rollen som förste älskare är också Johan Aspelin, som spelar Frank Butler, hittills ohotad skarpskyttemästare och dryg stropp som är förvirrad av sina varma känslor för konkurrenten Annie. Aspelins minspel och komiska tajmning river ner många glada skratt.
Replikerna levereras rappt och innehåller en hel del dubbeltydigheter och kryddat språk, som tydligt uppskattas av publiken.
Raunios och Aspelins samspel fungerar fint och de gör den rappa dialogen rättvisa, som till exempel när Frank förklarar för Annie att hans idealkvinna är den sköra typen som svimmar när hon ser en mus och Annie kontrar: ”Ser jag en mus är det musen som svimmar”.
Stark helhet
Robin Sundberg gör ett bra jobb som lismande managern Charlie, tillsammans med Tage Fredriksson som den något tafflige men sluge cirkusdirektören Buffalo Bill. Sandra Aspelin (Dolly Tate) är utmärkt som fisförnäm och korkad nippertippa med varma känslor för Frank. Tom Pallas och Katarina Nikkanen jonglerar många roller och gör det med den äran.
Emilia Nikkanen och Kalle Halmén som Winnie och Tommy, det yngre kärleksparet med förhinder, är förtjusande rara. Min personliga favorit är ändå Bo Lindfors som siouxhövdingen Sitting Bull. Hans uppenbarelse och roliga leverans av repliker är obetalbara.
Det är flera barn med i föreställningen, som Annies fyra småsyskon och som barnbarn till hotellägarinnan fru Wilson (Katarina Nikkanen), och de gör sina roller jättefint. Statisterna spelar en stor roll i uppsättningen och sköter sina uppgifter väl, oavsett om de dansar, sjunger eller talar.
Den höga nivån på huvudrollsinnehavarnas sångprestationer i synnerhet och tajmningen i dialogen i allmänhet är en glad överraskning. Sånginstuderingen har skötts av Markus Fagerudd, kompositör och musiklektor och att han haft höga krav på ensemblen märks minsann i slutresultatet. Koreografen Kati Kivilahti-Fagerudd har gjort ett gediget arbete, med fina dansnummer som sitter väl i helheten.
Köp biljett, åk till Lovisa och njut av föreställningen.