Tikkanen tecknar tonårens smärtpunkter
Serietecknaren Petteri Tikkanen har gett ut fyra album där hans alter ego, Eero, gör de val han inte själv vågat göra i livet.
SIBBO Det är i livets stora vägskäl som Petteri Tikkanens seriealbum placerar sig. och i de fyra albumen om Eero undersöker han olika skeden i en ung mans liv. I dagens västerländska samhälle finns det egentligen inte längre några uttalade övergångsriter, men i serierna om Eero har han identifierat till exempel spirande sexualitet, tonårskärlek, studentexamen och värnplikten.
– Jag har delvis inspirerats av serier som Snobben och Mafalda, serier där barnfigurer försöker förstå vuxenvärldens puls.
Eero dök i själva verket upp första gången på sandlådskanten, som en bifigur i Petteri Tikkanens album om tjejen Kanerva. I något skede valde han att byta perspektiv och började teckna världen ur den unga killens horisont i stället. I början tecknade han Eero i kort stripformat men resultatet blev för texttungt och inte vad han hade tänkt.
– När jag sedan breddade formatet och började tänka storlek seriealbum så började berättelsen plötsligt pulsera.
Det lönade sig, med albumet Eero vann han Finlandiapriset för serier 2010.
De första albumen om Eero utspelar sig i ett litet samhälle, typiskt för den finska landsbygden. Petteri Tikkanen är själv uppvuxen och bosatt i Idensalmi men känslan för landsbygden har han fått via vistelser hos mor- och farföräldrarna.
– Landsbygden tecknar jag genom fantasins filter, och miljön i böckerna om Eero är den finska lantidyllen, men ännu lite vackrare än verklighetens.
Männens värld
Det är männens värld som beskrivs i de fyra albumen om en Eero. I serierutorna är det Eero själv, hans pappa och hans farfar som råkar ut för än det ena, än det andra. Upplägget ger samtidigt Petteri Tikkanen möjlighet att pejla storyns poänger mot tre generationer. Han hymlar inte med att Eero är en tecknad förlängning av honom själv, och omkring hälften av det som Eero råkar ut för har också hänt serietecknaren själv.
– Jag brukar säga att de tråkigaste partierna i albumen om Eero är de som är påhittade, men de behövs för att knyta ihop berättelsebitarna.
Samtidigt ger Eero spelrum för allt det där som Petteri Tikkanen alltid ville göra som ung men som han av någon orsak aldrig gjorde eller hade mod att göra. Eero däremot vågar. Han klipper till exempel luggen i Conan Barbaren-stil.
Många har undrat varför Petteri Tikkanen inte tecknar personer i sin egen ålder men för honom själv är det förflutna intressantare. Det handlar om igenkänningsfaktorn: uppväxtvåndor varvas med trimmade mopeder, tonårsangst och obesvarad kärlek.
Pinsam pubertet
– Alla som levt igenom tonåren och klarat sig igenom dem, mer eller mindre helskinnade, känner igen sig i Eero. Och de får också skämmas med honom, nästan rodna, och känna hur hemskt det är att vara i puberteten.
Tikkanen når smärtpunkterna genom att teckna utan att försköna. Pinsamt är pinsamt men serverat med en stor dos humor.
– Jag har ett behov av att fjanta till det då ett ämne känns för allvarligt eller genant. Musiken är det som frigör Eero. Han spelar i det där bandet som jag aldrig spelade i.
Petteri Tikkanen är skicklig som tecknare och lyckas strö in en hel del detaljer i rutorna utan att resultatet blir rörigt. En kul grej är till exempel idolaffischen i Eeros rum som gör reklam för bandet Mad Caps – just så skulle Tikkanens eget band ha hetat, alltså ifall han haft ett. Förebilderna rent tekniskt hittas bland annat i Walt Disneys klassiska serier.
– Tecknade rutor är det naturliga sättet för mig att berätta. Det som fascinerar mig är också möjligheten att konstruera en helt egen värld, från början till slut. I den världen är det jag som är herre.
Färgspegling
Petteri Tikkanen har valt att låta Eeros uppväxthistoria i seriealbumen reflekteras i rutornas färgvärld. Det första albumet går i magenta, det vill säga i rödtoner, och speglar tonåriga Eeros kärleksvåndor. Det andra albumet går i en smutsgul nyans som skvallrar om en vaknande sexualitet. Det tredje albumet går i en kall blågrå nyans och syftar bland annat på att Eeros förhållande till sin pappa får sig en törn.
Den senaste boken om Eero utkom i höstas och är i högsta grad aktuell med tanke på det världspolitiska läget. Det finns mycket spänningar och det är där som Petteri Tikkanen hittar storyn han vill berätta. I Armeija blir Eero student och rycker in i armén: "Armén gör pojkar till män" som hans pappa slår fast, och hans farfar, som vid det här lagen ligger på långvården, gör sitt för att barnbarnet ska klara sig. Han stoppar några paket med Pervitin, det vill säga det tyska metamfetaminpreparat som användes mycket vid fronten, i näven på Eero.
– Sedan visar det sig att Eeros atopiska hy gör att han får fripapper.
Pacifism
Ekot från andra världskriget finns kvar, i farfar och i pappa, men kanske inte längre i Eeros generation. Petteri Tikkanens album är samtidigt en pacifistisk inlaga, han ställer sig kritisk till att militära personer utmålas som hjältar.
– Ju mera Eero får veta om krigets verklighet, desto större avstånd tar han till allt vad krigföring heter.
Vad som ska hända nu med Eero är Petteri Tikkanen inte säker på. Han tror att Eero ska börja studera, kanske blir det grafisk planering som han själv gjort, och kasta sig in i studielivets vedermödor.
Serietecknaren och illustratören Petteri Tikkanen ställer ut på Söderkulla bibliotek till och med slutet av september.
- Serietecknaren och illustratören Petteri Tikkanens alter ego.
-
Eeros historia – i överförd betydelse mannens faser i livet – finns berättad i fyra album, Eero, Mopo, Autoerotiikkaa och Armeija. - I samband med bokmässan i Frankfurt i höstas kom hans fyra album om Eero ut på tyska i en samlingsvolym.
- För närmare information om tecknaren och hans seriefigurer se www.petteritikkanen.com.